Kyrkans samlade värk - 700 sidor av osynlighet

På måndagen delades årets Augustpris ut. Boken Samlade verk vann i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Det är göteborgspsykologen Lydia Sandgrens (född 1987) debutroman och boken har hyllats av flertalet kritiker.

I början av hösten blev den dock en snackis på landets kultursidor. Recensenternas uppskattande omdömena kom att kritiserats och problematiserats av andra skribenter. Utgörs inte verket av lite väl tunn namedropping som andas ”borgerlighet med traditionsenligt nostalgisk frankofili i blick”, som Andres Lokko formulerade det (Svenska Dagbladet 24/8).

Hur det än är med den saken tyckte Anders Q Björkmans likafullt, att det var ”befriande med en kulturdebatt som handlar om själva verket och inte om dess författares moraliska halt, hudfärg eller kön”, samt uppfriskande att ”få diskutera en fet episk roman” (SvD 29/8).

Samlade verk är en imponerande tegelsten på nästan 700 sidor, som drar läsaren in i en släktkrönika som utspelar sig under tre decennier (1980-tal till 2000-tal). Göteborg är centralorten i en berättelse som kretsar kring kärlek, konst, bildning och vänskap, inte minst manlig vänskap.

Det är bitterljuvt när så många referenser och minnen poppar upp, alldeles särskilt om man, som jag själv, är uppvuxen på samma gator tiotalet år efter huvudpersonen. Men tydligen också om man är född på 2000-talet – flera ungdomar i min närhet har läst boken och älskar den. Samlade verk har redan hunnit kallas en generationsroman för 2020-talet.

Men om boken är att betrakta som en generationsroman – i betydelsen att den fångar en tidsanda och ger uttryck för ungdomens idéer och drömmar – är den problematisk för Svenska kyrkans del. Kyrkan är nämligen alldeles osynlig i huvudpersonen Martin Bergs liv (född 1962), men också i hans föräldrars och barns tillvaro. Det borde ge upphov till viss inomkyrklig diskussion och tankemöda.

Missförstå mig inte – i boken finns det gott om filosofiska referenser och kulturella hänvisningar som tillsammans banar väg för flera existentiella resonemang. Det finns också en rad explicit kristet religiösa anspelningar.

Luthersk arbetsmoral nämns som en del av arketypen ”för den svenska klassresan under nittonhundratalet” (s 671) och någons gester för ”tanken till Kristusbilder” (sidan 665). Dessutom är Bibelns syndafall ett slags tolkningsnyckel för en av romanens huvudfrågor: kunskap och arbete som ställs emot okunskap och paradisisk tillvaro (sidorna 658, 662).

I boken parafraseras också Markusevangeliet och Bachs Matteuspassion omnämns, precis som Via Dolorosa och Golgatadöd. Huvudpersonen vandrar en gång upp till Sacré-Coeur i Paris; likt ”många tvivlande människor drogs han mot kyrkan” (sidan 360).

Och ”Gud” omtalas som det fenomen som tillsammans med död och sex är vad de flesta kulturyttringar ytterst handlar om (sidan 447). Huvudpersonens båda barn har bibliska namn, men det har däremot barnens mor ”inte tänkt på” (sidan 658), trots att hon är litteraturvetare.

Det är alltså inte så att boken skulle sakna livsåskådningsfrågor. Däremot finns inte kyrkan som institution på kartan. Inte ens i samband med de kyrkliga handlingarna, som annars ofta är en sista bastion för en kyrka som alltjämt håller viss mark.

Romanbarnens eventuella dop berörs inte och följaktligen inga konfirmationer heller. När huvudpersonerna gifter sig står inget om någon vigsel eller bröllopsfest, utan endast hur kvinnan tog makens efternamn och ”bytte genast ut sitt körkort, passet och namnskylten på sitt kontor [och] bad fastighetsskötaren ändra namnet på brevlådan och talade in ett nytt meddelande på deras nyinköpta telefonsvarare” (sidan 458).

En familjegrav på en kyrkogård besöks men när minnet av pappans begravning återkallas nämns ingen präst, utan det talas om ”begravningsförrättaren” som ”sa vad den nu var begravningsförrättare sa” (sidan 672). Det kan alltså lika gärna ha varit en borgerlig begravning.

Oavsett vilket och oberoende av vad som sades verkar det inte ha gjort särskilda intryck. Tolkningen inför döden lämnas i stället åt populärkulturen och David Bowie: ”Ashes to ashes, funk to funky, we know Major Tom’s a junkie”.

Sekularisering är ett mångtydigt begrepp. En betydelse är samhällets avkristning och att kyrkan försvinner från flera av samhällets sfärer. En annan är den glömska och språklöshet som följer av att människors kontakter med kyrkan minskar.

Sammantaget leder detta till att allt färre människor ser vad kyrkans tro och liv har att tillföra dem. Man brottas med andliga och existentiella frågor, men kyrkan finns inte som referenspunkt eller samtalspartner i det sökande. I stället tar ofta vänner och populärkultur den rollen.

Det unika för Svenska kyrkan är att denna kyrkalienerade grupp inte sällan utgörs av de egna medlemmarna. Kyrkokansliets rapport "Dop i förändring" (2019) slår exempelvis fast att hela 40 procent av Svenska kyrkans egna medlemmar upplever att relationen till den egna kyrkan är mycket svag eller obefintlig.

Det finns heller inget som antyder att romanens Martin Berg, hans föräldrar eller barn inte skulle vara medlemmar i Svenska kyrkan. De kan de mycket väl vara – bokens referenser är som sagt lite småborgerliga. Likafullt är kyrkan helt osynlig och frånvarande.

Just denna osynlighet borde utgöra en stor del av Svenska kyrkans samlade värk. Och just kring detta behöver kyrkan kraftsamla.

Jonas Eek