Nu är hög tid att hämta hem Dawit Isaak

En annan svenskkyrklig medarbetare i Afrika är journalisten och trebarnspappan Dawit Isaak. Den här veckan har Isaak suttit fängslad i Eritrea i 6 000 dagar utan rättegång. Vid tiden för hans bortförande var han anställd i Göteborgs domkyrka som lokalvårdare. Av eritreanska regeringen betraktas han som en förrädare, av Amnesty International som en samvetsfånge.

Genom åren har ett antal manifestationer ägt rum, också i Göteborgs domkyrka, för att uppmärksamma och öka trycket på frågan. Ansvariga politiker har bjudits in, bland andra Carl Bildt när han var utrikesminister. Det har varit väldigt tyst. Bokstavligt tyst då inbjudningar inte besvarats. Bildligt då man återkommande hänvisat till den tysta diplomatin.

Sextusen dagar motsvarar drygt 16 år. Under den tiden har olika regeringar passerat med det gemensamt att tystnaden varit öronbedövande. Man undrar vad de ägnat sig åt och hur strategin framåt ser ut. En fundering infinner sig: Hur hade det sett ut om medborgaren som suttit inlåst varit född i Sverige och i stället hetat David Isaksson?

Det är dags för en betydligt mer högljudd diplomati. I Expressen (2018-02-26) föreslår Kurdo Baksi och Helena Giertta, båda chefredaktörer för tidskriften Svartvitt respektive tidningen Journalisten, att en högt uppsatt svensk politiker skyndsamt bör bege sig till huvudstaden Asmara och Eiraeirofängelset, där Isaak enligt uppgift sitter. Det lär bara vara en flygresa på fyra timmar från Sverige.

Skulle det kännas oöverstigligt för Sverige att ensamt agera föreslår författarna att vi tar hjälp av EU: ”Om den gamla humanistiska stormakten Sverige, som just nu sitter i FN:s säkerhetsråd, känner sig liten och illa respekterad såsom vår utrikesminister hävdade i konflikten med Kina, i fråga om den fängslade svenske bokförläggaren Gui Minhai, kan Sverige åtminstone engagera EU-familjen som ger miljarder i bistånd till diktatorn i Asmara”.

Det är tid att högljutt agera. Tystnaden måste få ett slut.