Donald Trump utmanar och avslöjar var han står

Det berättas att, inför ett avgörande slag under amerikanska inbördeskriget, en av nordstaternas generaler sa till Abraham Lincoln: ”Herr President, låt oss be att Gud slåss på vår sida.” Lincoln lär då ha svarat: ”Nej, låt oss be att vi slåss på Guds sida.”

De bådas förhållningssätt skiljer sig åt markant. Medan generalen utgår från den egna agendan och ber om att få använda Gud för sin sak, är presidenten medveten om att han kan ha fel och ber i stället om att själv få vara ett redskap för Gud.

Jag kommer att tänka på anekdoten om Lincoln när hans efterträdare i dagens Vita hus – Donald Trump – i förra veckan begav sig genom Lafayetteparken till S:t Johns kyrka. Väl utanför kyrkporten lät han sig fotograferas med en bibel i handen.

Skådespelet ägde rum efter ett antal nätters våldsamma demonstrationer, sprungna ur den frustration och ilska som George Floyds död föranlett. Floyd som föll offer för polisens brutalitet och hänsynslöshet mot svarta.

I animerade situationer brukar en ledares uppgift vara att lugna ner känslorna och mana till eftertanke och enhet. President Trump fungerar inte så. I stället har han eldat på aggressionerna och verkar ha blivit en del problemet snarare än lösningen, som hans motståndare Joe Biden påpekat.

Hans vandring till kyrkan, inte för att be utan för en fotosession med en helig artefakt i handen, blev en illustration av Trumps polariserande förmåga.

Det är värt att nämna att Trump, enligt uppgift, verkar ha ganska diffus uppfattning om Bibeln. DN:s Erik Helmerson skriver på Twitter att presidenten ”inte kan nämna ett favoritavsnitt” eller ”ens svara på om han föredrar Gamla eller Nya Testamentet.” Och på en journalists fråga om det är hans egen bibel han håller i handen, svarade Trump: ”Det är en bibel.”

Det är uppenbart att kyrkobyggnaden och Bibeln för Trump i första hand är kulisser mot vilka han själv och hans egen handlingskraft ska träda fram. Han förefaller vilja visa att Gud slåss på hans sida, snarare än att ödmjukt be om att själv befinna sig på Guds planhalva. I stället för att gå i sin företrädare Lincolns efterföljd går han, med andra ord, mer i spåren av Lincolns general.

Även om det sällan blir lika tydligt som i det här fallet går skiljelinjen mellan Lincoln och hans general som en röd tråd genom historien och in i vår egen tid. Några tar sin gudstro som utgångspunkt för att gå i krig, medan andra har samma tro som anledning till fredsarbete och socialt ansvarstagande.

Inom religionspsykologin är det därför vanligt att betrakta en människas tro som en tredimensionell rymd inom vilken hon lever. Dels finns instrumentella sidor av tron – att gudstron kan vara ett medel att nå andra mål. Dels finns sidor i tron där andligheten får lov att vara ett mål i sig själv höjt över allt annat – en trosviss överlåtelse till det som gudstron representerar. Dessutom rymmer gudstron ofta sökande drag – ett slags öppen dialog med existentiella frågor väckta av livets svårigheter.

Det är lätt att förfasas över president Trump och fördöma hans agerande. Samtidigt gör vi bäst i att komma ihåg att de allra flesta av oss har drag av både Lincoln och hans general. Ibland är det vi som använder Gud för våra syften. I stort och i smått. Politiskt och personligt, ekonomiskt och socialt.

Att tron rymmer flera dimensioner innebär utmaningar för kyrkan. Hur blir vi ett sammanhang som främjar de drag i religiositeten som är positiva, konstruktiva och kärleksfulla? Hur skapar vi miljöer där människor kan växa i sin tro och mogna som människor? Hur markerar vi mot tendenser att instrumentalisera kristen tro och använda den för andra syften?

Jonas Eek