Selektiva hädelselagar är fel väg att gå

I samband med provokatören Rasmus Paludans koranbränningar förra påsken varnade många – inklusive den här ledarsidan – för att Sverige, i praktiken, var på väg att införa hädelselagar mot islam (KT 4/5 2022). Det vore bekymmersamt av flera skäl. I efterspelet av Paludans aktioner den här vintern förstärks dessvärre den bilden.

Det är DN som rapporterar att Polismyndigheten tagit fram särskilda riktlinjer för att kunna förbjuda koranbränningar. Inga andra heliga böcker omfattas av de ändrade reglerna. Att bränna skrifter från andra religioner går fortsatt för sig. Men inte islam. Det är häpnadsväckande.

Motiveringen är de säkerhets- och attentatsrisker som följer på koranbränningar. Plötsligt är det omgivningens reaktioner som avgör rätten att yttra sig, snarare än handlingen eller yttrandet i sig. Eller med DN:s Susanne Nyströms ord om polisens nya praxis: ”där aktören med störst våldskapital bestämmer vem som får säga vad” (20/2). Detta är otillfredställande. 

Grundhållningen bör vara att det öppna demokratiska samhället inte ska ha några hädelselagar alls. Demokratier med rätten att tycka, trycka och tro vad man vill utvecklas mer gynnsamt än diktaturer. Detta är värt att bevara och försvara.

Har en sådan hållning blivit alltför idealistisk i en krass verklighet som vår egen? Eller, som Tomas Ramberg uttrycker det, kanske Sverige är för demokratiskt för att släppas in i Nato, där ”säkerhetsintressen ibland trumfar demokratin” (DN 20/2). Om det är så att den nya världsordningen har fört oss dithän, att vissa demokratiska inskränkningar behöver som göras, måste premisserna naturligtvis vara gemensamma för alla trossamfund. Allt annat är orimligt och helt fel väg att gå.