Strategisk samsyn eller separata satelliter

Förra veckan presenterades biskopsbrevet Fira nattvard. Det är ett fördjupnings- och samtalsdokument om nattvarden som tar sin utgångspunkt i den nattvardsväckelse som Svenska kyrkan varit med om.

I förordet skriver ärkebiskop Antje Jackelén:

”I dag firar vi nattvarden oftare och fler människor tar emot den än för bara några decennier sedan. Den söndagliga högmässan firas i allt fler församlingar och veckomässor har sin fasta plats i församlingarnas livsrytm. Det kan egentligen inte vara annorlunda, eftersom att fira nattvard är, med bekännelsens ord från 1500-talet, att minnas Kristus, att minnas hans välgärningar och att med våra sinnen uppfatta att de i sanning räcks åt oss (artikel 13)” (s 9).

Teologen Carl Henrik Martling förklarade 1900-talets nattvardsväckelse med den unga generationens återkomst till nattvardsbordet. Medan äldre generationer sällan firade nattvard – konfirmationens första nattvard blev ofta den enda och den sista – var det i kyrkans undervisande möte med barn och unga som nattvardsväckelsen och gudstjänstförnyelsen tog fart. Kyrkans undervisning och gudstjänst – kateketik och liturgik – hör med andra ord samman.

Detta är inte så självklart som det kan låta. Tvärtom slås man ofta av motsatsen – att kyrkans undervisning och gudstjänst går i otakt. Många människor vittnar om att den kyrka de möter i undervisning, samtal och debatt är viktig och betydelsefull, men att lite eller inget av alls detta går att känna igen i kyrkans gudstjänst och förkunnelse. Här möter man i stället en kyrka vars språk och tonalitet har liten relevans för det egna livet.

En sådan disharmoni är olycklig och ohållbar. Allt måste göras för att minska avståndet mellan undervisning och gudstjänst. Sådana ansatser finns i biskopsbrevet om nattvarden, där det står: ”För att tilliten ska ha något att hålla sig vid behöver varje kristen förstå något av nattvardens innebörd. Det finns därför ett nära samband mellan nattvarden, förkunnelsen och undervisningen. Nattvarden är inte obegriplig, även om den rymmer det ofattbara. Detta kan vi aldrig någonsin fullt förstå, men vi får ändå hålla fast vid det i tillit. Det är ett av skälen till att vi ofta bör gå till nattvarden” (s. 25).

Nattvarden lyfts fram som en självklar del av kyrkans undervisning, både som innehåll och återkommande inslag.

Kanske hade detta behövts poängterats ännu mer. För kopplingen mellan liturgi och kateketik är inte alls lika tydlig i det nya styrdokumentet för Programmet Lärande och undervisning (daterat 2019-10-24). Dokumentet har sina förtjänster. Dopets plats i undervisningen har tydliggjorts, vilket denna ledarsida tidigare efterlyst (KT 2019-04-11).

Undervisningens syfte beskrivs som att man bör ”förstå all undervisning som livstolkning på dopets grund; att människan allt djupare ska kunna tolka och leva sitt liv av och i nåd”. Detta är bra och välkommet. Men gudstjänsten är alltså fortfarande allt för osynlig i texten. Och nattvarden, som biskoparna nu skrivit brev om, nämns över huvud taget inte alls.

Även om detta kan vara enkelt att åtgärda genom att infoga några rader om mässans plats i undervisningen, öppnas det upp för en undran över hur kyrkans olika satsningar egentligen hänger ihop. Hur kommunicerar kyrkans nivåer, kansliets avdelningar och de strategiska insatserna med varandra? Finns gemensamma linjer som är bärande i allt som sker eller har de olika satsningarna liten eller ingen koppling till varandra?

Precis som att kyrkans undervisning och gudstjänst behöver harmoniera med varandra, gäller det att organisationens olika prioriterade områden hålls samman utifrån gemensamma strategiska och pastoralteologiska linjer. Annars riskerar olika satsningar bli till satelliter med egna omloppsbanor utan koppling till varandra.