Tomt och innehållsrikt på en och samma gång

Lördagens kröning var känslosam. Inte så att kung Charles såg sprudlande lycklig ut eller att jag själv blev blödig i TV-soffan. Mer kröningen innehöll så mycket av allt. Den väckte känslor och inte sällan dubbla sådana.

Så mycket skönhet, perfektion, talang och möda. Vilka körer och prakt! Och så mycket prålighet och utanpåverk. Sådana kläder och regalier? Så mycket djup symbolik och, faktiskt, en hel del välregisserad galenskap. Det var både tomt och innehållsrikt på en och samma gång.

Dubbelheten blev till en illustration av stora delar av den bibliska historien.

Eller säg så här: det är lätt att förstå Gud.

När Gud i den hebreiska bibeln säger till folket att de inte behöver en kung är det kanske just sådana här utanpåverk som avses. Risken med ytlighet och farorna med avguderi. Ingen människa är förmer än någon annan. Alla är lika inför Gud. Och dessutom, i Gud har vi den ende regent vi behöver.

Och samtidigt: det är lätt att förstå folket som önskar sig en kung.

Israels folk var präglat av samhällslivet i Främre Orienten. De omgivande rikena styrdes av kungar. Dessa var starka och samlande krafter med både politiska och sakrala funktioner. Kungen blev en sinnebild som förkroppsligade det gudomliga: skönhet, styrka och rättvisa.

Just häri ligger dubbelheten: insikten om det vanskliga med kungar och samtidigt bejakandet av människans behov av ritualer och manifestationer. Och dubbelheten fortsätter: Gud faller till sist till föga och ger folket en kung med känt resultat.

I ljuset av det var det upplyftande att lyssna till ärkebiskop Justin Welbys predikan. Han talade om Jesus som kungarnas kung. Kungarnas kung som smordes, inte för att betjänas utan för att tjäna andra. Det var en välvald tematik och det blev meningsbärande och tung i den kontext som kröningen utgjorde.

En kröning går ytterst ut på är att visa att det bara finns en enda. Makthavare och härskare firar sina högtidsdagar så, att man samlar folket runt sin egen person: en enda unik gestalt i allas centrum. En kröning fungerar på samma sätt, fast upphöjt till tio.

Kungarnas kung däremot påminner om att i hans rike är vi alla som kungar och drottningar. Bildspråket finns i Bibeln: ”Ni är ett utvalt släkte, kungar …” (1 Petr. 2:9). I Guds ögon är varje människa unik och enastående. Lika värdefull som en kung eller en drottning. Och det är i dopet som vi har vår kröning, när kungarnas kung, han som kom för att tjäna, smörjer oss för att bli en del av hans rike.

På förmiddagen före kröningen hade jag dopgudstjänst. Vi döpte Astrid Elsa och talade om att hon nu fick en kröning som var ännu större än Charles och Camillas. Hennes dop satte resten av dagen i rätt perspektiv.

Jonas Eek