Andligt resande växer stort

En snabbspolning genom det ­moderna resandets historia brukar starta med campingtält och sluta med drink vid charterpool­en. Semestern har varit en berättelse om hur ökat materiellt välstånd påverkat synen på ­rekreation och återhämtning. Resedrömmarna har förändrats över tid men samtidigt varit hyfsat homogena.

Numera är det den skräddarsydda temasemestern som drar. Valen är många. Vandring är stort, liksom hela tränings- och hälsospektrat. Konst- och kulturresorna lockar. 

Bland alternativen märks inte minst det andliga resandet. Allt fler vill upptäcka världen med ­religionen som raster.

Eller? Svaret på den frågan är kluvet. Det visar Elin Thorsén, som i en färsk avhandling kartlagt hur just andlighet utan gudstro är drivkraften bakom en specifik del av resandet.

Platsen hon studerat är Rishikesh, en indisk pilgrimsort som varje år besöks av tusentals västerlänningar. Elin Thorséns analys visar att resenärernas intresse för den hinduiska andligheten både speglar och bryter mot resenärernas hemmiljö.

– De flesta som jag intervjuade hade växt upp i sammanhang där kristendomen varit dominerande religion. Men de ville inte ses som religiösa eller gudstroende.
Samtidigt kretsar deras vistelse i Rishikesh kring satsang, en form av andliga föreläsningar med rituella inslag. 

– Praktiskt sett uppvisar innehållet alla aspekter av vad religion innebär. Men oftast framställs det som någonting annat. Man menar att det inte är religion för det bygger inte på dogmer, säger Elin Thorsén.

Vad som lockar många resenärer är att den andlighet de möter har fokus på den egna erfarenheten och på upplevelsen av icke-dualitet, berättar hon. Metoderna hjälper besökarna att hitta en inre punkt som ligger bortom det vardagliga jaget.

Österländsk andlighet en motpol

Elin Thorsén konstaterar att den österländska andligheten framställs som en motpol till västerländsk individualism. 

– Samtidigt är det tydligt att när människor pratar om sina mål med resan så handlar de mycket om att förbättra sin relation till andra och att acceptera olika tankar och känslor. Det är en hållning som väldigt väl överlappar den västerländska terapeutiska kulturen.

På samma sätt är platsen, Rishikesh, både lik och olik vardagsmiljön, säger Elin Thorsén. Resmålet avviker från hemlandet men platsen är mer präglad av västerländsk turism än de flesta andra orter i Indien. 

– Det är något annat, samtidigt tillräckligt bekant för att inte vara överväldigande.

Många av dem som Elin Thorsén intervjuade hade återkommit till Rishikesh och gjort resan till sin årliga rytm. Lika mycket som att komma till en symbolisk plats handlar det om att få möta likasinnade och vara i en miljö där det inte upplevdes som konstigt att prata om andliga saker.

– Många saknade det när de kom hem. De kände sig ensamma när de försökte upprätthålla de andliga praktikerna i sitt vanliga liv.

Andlig turism? 

Elin Thorsén konstaterar att den andliga turismen i bred bemärkelse kan ses som en ny nisch men påminner om att resandet alltid funnits i alla religiösa traditioner.

– Att åka på retreat eller yogakurs för att få en paus från vardagen kan ses som en fortsättning på en lång tradition av pilgrimsresor, även om det är den inre resan snarare än platsen som står i fokus. Det går också att ifrågasätta en klar distinktion mellan en pilgrimsresa och en turistresa. Även pilgrimsresor har många gånger också haft mer sekulära inslag. 

Vid Pilgrimscentrum i Vadstena, mer än 600 mil från Rishikesh, drar det ihop sig till högsäsong. Just den här dagen förbereder man mottagandet av en grupp från Finska kyrkan som kommer på besök för att inspireras. 

Rickard Borgenback är pilgrimspräst och föreståndare.

– Pilgrimsvandring är ett utvecklingsområde och ett sätt att möta människor i vår tid, säger han.

Men han värjer sig mot begreppet ”andlig turism”. 

– En turist är en person som litegrand går med händerna på ryggen och betraktar saker på distans. Det går inte riktigt ihop med tanken om vad det är att vara pilgrim.

Turism eller ej – Vadstena är en plats som varje år tar emot tusentals besökare med mer eller mindre uttalad andlig längtan. Här finns inte bara ett av Svenska kyrkans pilgrimscentrum utan också ett religiöst kulturarv av omistliga värden, även internationellt.

Hit kommer kyrkligt orienterade människor från hela Norden och norra Europa. För många katoliker är Vadstena ett viktigt pilgrimsmål. Platsen fungerar också som ekumenisk mötesplats.

Hit kommer även en stor grupp människor utan uttalad kyrklig tillhörighet. Det individuella resandet är stort under sommaren. Många tar sig hit per fot och går traktens olika leder. Andra besöker orten för dess klostermiljö, de upplever att platsen har en speciell atmosfär.

– Gemensamt för en stor del av dem som kommer hit är att man har en andlig längtan, säger Rickard Borgenback.

På Pilgrimscentrum samlas man varje dag för ”delande”. 

– Vi märker då att det är en minoritet som har en färdigformulerad tro. När jag leder längre pilgrimsvandringar är det ofta några som uttryckligen säger att de inte alls delar kyrkans tro och inte vill delta när vi firar pilgrimsmässa. Men efter några dagar är det inte ovanligt att de känner att det ändå är något de vill vara med om.

Känner sig inte hemma i kyrkan

Andra pilgrimer säger att de inte känner sig hemma i kyrkorummet men att det känns fint att under en pilgrimsvandring i naturen få be tillsammans med andra.

– Vad som sedan händer på sikt i människors liv är svårt att veta. Kanske börjar det gro någonting. För många blir pilgrimslivet en spiritualitet som de kan identifiera sig med.

Trots avstånden och olikheterna mellan indiska Rishikesh och svenska Vadstena finns det gemensamma nämnare, menar Rickard Borgenback. Det handlar om vad man skulle kunna ­beskriva som platsens själ. Och det handlar om äktheten som kvalitet. 

– Precis som man förknippar indiska gurus med en sorts äkta andlighet, och lockas av det, dras människor till pilgrimsmiljön i Vadstena. Man räds inte att vi är genuina och allvarligt menade i vår tro. Tvärtom är det det som attraherar.

Rickard Borgenback ser det andliga resandet som ett uttryck för längtan efter hållbarhet. 

– Det handlar om existentiell hållbarhet, man söker svar på livsfrågorna. Vi vill gärna att semestern ska vara en tid för det inre livet att få ta plats. 

Till det kommer förstås den ökade medvetenheten om klimat och ekologi, och som gjort att vandringsturismen ökat stort. Enligt Sveriges turistförening (STF) ­råder närmast överhettning på besöksnivån i fjällen om sommaren. 

Nu försöker STF lyfta låglandslederna, som de i Öster­götland. Pilgrimscentrum i Vadstena ­samarbetar med regionen för att bygga leder som för till Vadstena. 

Rickard Borgenback påminner om att det andliga resandet många gånger krokar arm med det resande som har hälsa och välbefinnande som motor.

– Många vill inte längre ligga på stranden med en drink i handen. Man har stillasittande jobb, på semestern vill man både använda kroppen och finna vila. Det handlar inte längre om att se så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, utan om att få vara närvarande i nuet.