Ärkebiskop Antje Jackelén har lagt ned staven

Antje Jackelén har blivit ärkebiskop emerita.

– Jag tackar Gud för de drygt åtta år som jag har fått vara Svenska kyrkans ärkebiskop, sa hon i sin avskedspredikan.

Det har snart gått ett år sedan Antje Jackelén meddelande att hon skulle gå i pension och under våren valdes hennes efterträdare. Nu hade stunden kommit.

Internationella gäster

Den 30 oktober är en solig söndagsförmiddag i Uppsala och i och runt domkyrkan myllrar det av folk. Här syns präster, kyrkomötesledamöter och församlingsbor. Kollegorna från biskopsmötet, generalsekreterarna för ACT-alliansen och Europeiska kyrkokonferensen (CEC) och Sveriges kristna råd, ordförandena för Sveriges interreligiösa råd och Svenska kyrkans unga, Sametingets talman och flera tidigare kulturministrar. Alla är samlade för att se ärkebiskop Antje Jackelén lägga ner sin stav, och med det bli Sverige första ärkebiskop emerita.

Domkyrkans flick- och gosskörer sjöng

I procession går först Uppsala domkyrkas goss- och flickkörer, som flera gånger under högmässan fyller kyrkan med vacker sång. Uppsala stifts standar och Svenska kyrkans standar bärs av Johannes Öhlin, från Uppsalas stiftsgrupp, respektive Tova Mårtensson, förbundsordförande i Svenska kyrkans unga. Sedan följer kyrkvärdar och domprostar, biskopar från Sverige och runt om i världen och representanter för andra kristna samfund. Längst bak går ärkebiskop Antje Jackelén.

Högmässan har en tydlig inkluderande och internationell prägel. Den inledande psalmen, Nu tacka Gud, allt folk, sjungs på svenska, tyska och engelska.

Dagens bön läses på spanska och den gammaltestamentliga läsningen, berättelsen om Rut och Noomi från Ruts bok, läser Julia Rensberg, representant för Kyrkornas världsråd, på sydsamiska. Dagens evangelietext, Johannesevangeliet 11:1–7, läses på arabiska av Zani Ibrahim Azar, biskop i Evangelisk lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet.

Livet går ut på att leva tillsammans

Antje Jackeléns sista predikan som ärkebiskop tar avstamp i söndagens tema “att leva tillsammans”. 

– En genialt enkel beskrivning av vad livet går ut på! Att leva tillsammans. I hemmet, grannar emellan, i byar och städer, i ett samhälle som formas av allas delaktighet, i samverkan mellan länder i Norden och Europa, i det ömsesidiga beroendet mellan världens alla länder, i gemenskap med allt annat levande på en planet där klimatet förändras, och: att leva tillsammans med och inför tillvarons djupaste hemlighet, som vi med de flesta på jorden kallar Gud.

– ”Tillsammans” är alltså grejen, även om det är långt ifrån enkelt. Det märks i dagens bibeltexter. Gästfrihet kan vara krävande. Vi uppmanas dessutom att identifiera oss med fångar och tänka på misshandlade demonstranter och rånoffer som om det gällde vår egen kropp, säger ärkebiskopen och ger exempel från dagens bibeltexter.

Många goda exempel

Trots att det många gånger kan vara utmanande att leva tillsammans, finns det också goda exempel, säger ärkebiskopen.

– Mänsklighetens historia kryllar av berättelser om att leva tillsammans (...) också otroliga framgångar genom samverkan över hårda gränser – heroiska insatser för att rädda människor till livet, för att bygga fred där bestialiskt krig tycktes ha krossat mänsklighet och medmänsklighet. Försoning där oförsonlighet varit generationers livsluft.

Oro för förlust av kristen prägling

Ärkebiskopen känner oro över en växande individualism, hon pekar på den stora internationella värderingsundersökningen World values survey, där Sverige sticker ut som det land som värderar självförverkligande och sekulär rationalitet högst.

– Vi talar ofta om individer, snarare än om personer. Individ betyder odelbar enhet, i det mesta sig själv nog. En person däremot är en människa insatt i relationer och sammanhang: skapelsen, medmänniskor, kultur. Det räcker inte att vara individ. En hop individer bygger varken katedraler, gemenskap eller fred; det gör personer i samverkan.

Men än så länge finns en syn på livet, säger ärkebiskopen, präglad av kristen tro, även i de sekulära delarna av samhället. En syn där man står upp för de svaga och barnen och respekterar varandra olikheter.

Det jag brustit anförtror jag er generositet

– Gud vare tack för kyrkan och gudstjänsten som gång på gång justerar vår kompass i riktning mot barmhärtighet, frihet, gemenskap och rättvisa.
 

– Så tackar jag Gud för de drygt åtta år som jag har fått vara Svenska kyrkans ärkebiskop. Och tack till alla er som har varit del av denna resa. Det jag har brustit vill jag anförtro åt den Heliga andens helande kraft och åt er generositet, säger ärkebiskopen och lyfter återigen hur viktigt det är att kyrka, det är vi tillsammans.

Tystnad när staven läggs ned

Efter kommunionen har stunden kommit för stavnedläggning. Under tystnad lägger Antje Jackelén sin stora kräkla i silver, en symbolisk herdestav, på altaret. Hon klär av sig biskopskåpan och guldkorset hon burit om halsen under sin tid som ärkebiskop. Kören sjunger och sedan faller tystnaden igen medan Antje Jackelén kläs på en ny kåpa och mitra.

I kyrkbänkarna är många kinder våta när domprost Annica Anderbrant säger:

– Du har nu fullgjort ditt uppdrag som ärkebiskop för Svenska kyrkan. Gå i frid.

Ärkebiskop emerita Antje Jackelén går ensam ner för mittgången medan församlingen sjunger “Må din väg gå dig till mötes”.

Mottagningsgudstjänst för den nye ärkebiskopen Martin Modéus firas andra söndagen i advent i Uppsala domkyrka.