Därför är det viktigt att vi bjuder in till samtal om polyamori

Helena Myrstener, Gunilla Hallonsten Malmö pastorat
Polyamori innebär förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. Foto: Getty

Genom att möta människor som lever polyamoröst låter Svenska kyrkan mångfalden tala utifrån sin egen erfarenhet. Så kan vi alla också lära oss mer om vad det är att vara människa. Svenska kyrkan i Malmö bjuder under sommarens Pride in till samtal om polyamori.

Svenska kyrkans uppdrag är försonande mångfald. Under Pride blir mångfalden extra synlig i regnbågens alla färger. Ett av regnbågens spektra är polyamorös identitet. Polyamori innebär förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. Det går inte att förenkla begreppet polyamori till det som ibland kallas ”öppna förhållanden”.

Svenska kyrkan i Malmö bjuder under sommarens Pride in till ett samtal om polyamori i en av stadens citykyrkor, S:t Johannes kyrka. Är polyamori eller flersamhet något som Svenska kyrkan överhuvudtaget ska samtala om? Vilka skulle skälen i så fall kunna vara?

En traditionell klassisk kristen syn på äktenskapet tillhör vårt arv, det vill säga att förbundet mellan två individer är sakramentalt och heligt, det symboliserar Kristi kärleksförbund med sin kyrka. Med detta synsätt förstås äktenskapet som en gudomlig ordning, en djup enhet som hör till skapelsen och som människan inte kan förfoga över eller ens greppa med sitt förstånd. Denna teologi har format mångas drömmar om den ende/enda som finns där någonstans, ämnad enbart för mig och i vilkens famn jag kan lägga hela mig. Är inte kravet som ligger dolt i detta egentligen ouppnåeligt? En människa kan aldrig bära någons behov fullt ut eller uppfylla all längtan. Ingen kan heller ta eller bära Guds plats i någon annan människas liv.

Kärleken är och ska vara centrum i den kristna tron. Vi talar mycket om kärleken och uppdraget är att inte stå i vägen utan ge rum och rymd för den. Kärlekens källa, ursprung och grund finns i en treenig Gud. Förebilden är Jesus Kristus liv och gärning. Guds förlåtelse och försoning genom Kristus öppnar ständigt upp för kärlekens nya möjligheter och flöden. Tron är att kärleken alltid är större. Kan det betyda att den också är omöjlig att begränsa och inte bör kontrolleras av normsystem som ibland kan upplevas både oreflekterade, rutinartade och stagnerade?

Det svenska samhället accepterar i dag helt självklart en slags flersamhet som tar sin början i en tvåsamhet som kan brytas genom en skilsmässa, varpå sedan ett nytt äktenskap kan följa med löften som ännu en gång avges framför ett altare. En flersamhet som däremot existerar i exempelvis en tresamhet är fortfarande något som kyrkan inte har närmat sig. Rädslan att uppfattas fel och antas förespråka månggifte kan vara en mycket rimlig anledning till detta. Men, människor som lever i flersamhet kan komma att uttrycka önskemål om kyrkans välsignelse. Finns det en reflekterad beredskap för detta så det kan leda till goda och befriande samtal? Svenska kyrkans hållning är i dag att stödja och välsigna livslånga, trofasta parrelationer. Men människors egna överenskommelser, löften till varandra och vad som personligt läggs i innebörden av trohet vet vi väldigt lite om.

Det är livsbejakande, själavårdande och en pastoral omsorg att lyssna på de röster som vill leva och redan lever utanför tvåsamhetsnormen.

Det är livsbejakande, själavårdande och en pastoral omsorg att lyssna på de röster som vill leva och redan lever utanför tvåsamhetsnormen. Det som rör sig i människors huvud och hjärtan är kyrkans angelägenhet. Ett samtal kring polyamori eller flersamhet visar att Svenska kyrkan vill förstå något fördjupat om människans själsliv och hur innersta behov uttrycks. På detta sätt kan kyrkan lära, bidra i samtalet, ge plats och möjligheten för människor att spegla sig i varandras berättelser om kärlekens gudomliga ursprung och olika ”ansikten”.

Genom att möta människor som lever polyamoröst låter Svenska kyrkan mångfalden tala utifrån sin egen erfarenhet. Så kan vi alla också lära oss mer om vad det är att vara människa. ”Tvåsamheten” och ”flersamheten” kan med fördel mötas i ett berikande samtal kring fördjupade frågeställningar kring trohet, svartsjuka, ärlighet, tillit, sårbarhet, jämlikhet, hur kärleken hålls levande och räcker till.

Vi vet att skilsmässostatistiken är mycket hög. Människor vigs och välsignas och det som började innerligt och ärligt kan sluta i uppbrott. Är det så att den starka tvåsamhetsnormen kan tänkas leda till att människor upplever sig nödda och tvungna att genomgå skilsmässa och uppbrott i rädsla för att dela och samtala om inre behov eller önskan om en förändring? Exempelvis erkännandet av en romantisk kärlek till
ytterligare en person?

Att tala om bristerna som finns i tvåsamhetsnormen och i den romantiska drömmen om ”den ende” kan komma att bli nödvändigt för att kyrkan ska kunna verka för upprättelse och befrielse i vår tid.

 Gud själv finns i en pågående process och relation som vi kallar för treenigheten. I denna flödar och pulserar den jämlika, tillitsfulla och ömsesidiga Kärleken. Denna Gud har i sin tur skapat oss till en rik mångfald i sprakande regnbågsfärger. Denna Gud kallar också människan att utforska kärlekens djup, höjd och bredd.

Helena Myrstener, Präst i S:t Johannes kyrka i Malmö
Gunilla Hallonsten, Kyrkoherde, Malmö

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

35 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

FK fick rätt
Vad händer nu med det förakt som visades mot Dan Sarkars motionerande om att Kyrkan måste behandla frågan som lades redan 2013? Ett sluttande plan i fråga om äktenskapsfrågan kanske inte var så märkligt att frukta ändå. Skall kyrkan också öppna med liknande språkbruk för dem som vill leva i romantiska relationer med exempelvis ting härnäst?
Inger Lindeskog
När en gift person förälskar sig i en tredje person och detta blir känt, är det ofta förenat med mycket svåra känslor av svek och övergivenhet för den tidigare partnern. Det handlar inte alltid om människors innersta behov utan om attraktion, relationsbygge och flyttat fokus. Visst behöver vi tala om bristerna i den romantiska drömmen om tvåsamhet, men framför allt behöver vi i sammanhanget tala om detta, att det finns en tredje part (och ibland till och med två) som känner sig svikna och inte ger mycket för talet om att kärleken alltid är större. Skulle inte vi kristna ha kärleken till medmänniskan i fokus? Då är medmänniskans behov viktigare än de egna drömmarna om att utforska de möjligheter till djupa själsliga och erotiska relationer som uppkommer. De gifta människor som skulle vara trygga med att leva i en tresamhet är lätträknade. Det går inte heller att jämföra ett polyamoröst förhållande med treenighetens flöde av liv och kärleksrelation. Det mänskliga behovet av närhet, omsorg och trygghet, liksom den skada vi brukar benämna synden, gör en sådan jämförelse omöjlig.
Anders Lundberg
Innehållet i debattartikeln är inte kontroversiellt i dagens Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har redan ändrat sin äktenskapssyn så att även dessa uttryck inkluderas. Ni som inte håller fast vid det traditionella, bibliska äktenskapet har redan accepterat detta de facto. Ni behöver inte låtsas om att ni är mer progressiva och moderna än Ni redan är.
BGOL
Med detta resonemang hade biskopen i Visby klarat sig...
Josef Edebol
Det främsta problemet är att man närmar sig begreppet "kärlek" på ett univokt sätt. När kärlek talas om relation till Gud, betyder det samma sak som när det talas om i relation till människor. Så görs metafysiska beskrivningar av Guds väsen ("Gud är kärlek") till slogans för hur människor kan eller bör uttrycka sexualitet och liknande? Språkliga uttryck om Gud används på ett analogt sätt! Det finns NÅGOT i Guds kärlek som också finns i mänsklig kärlek, som motiverar att samma språkliga uttryck "kärlek" kan användas också om mänsklig kärlek, men thats it. Detta att mena att kärleken är det centrala i kristen tro (sant!), men sedan få samma "kärlek" till att bli 100% liktydig med människors flyktiga känslor av sinnlig attraktion, är vansinne. Det man uppnår (?) är att förgudliga människors velande känslor, och ge dessa en fullständigt otillbörlig plats. Medans halva poängen med kyrkans enda rimliga etiska tradition, dygdetiken, är att människors känsloliv måste underkastas och formas av förnuft och nåd. Inte att utomäktenskaplig principiellt hundlik åtrå (ja) är något att ge legitimitet för, i annat forum än bikt- och botsammanhang. Skärp er för fan!
Karin Janfalk
Att bjuda in till samtal är inte farligt. Att bjuda in till samtal är inte heller liktydigt med att bums springa iväg och fatta nya beslut i samlevnadsfrågor. Att samtala är just att nyfiket lyssna till vad den andre har att säga om sitt liv och sina omständigheter. Inte kommer jag någonstans med att be den andre att skärpa sig. Jag tror inte att flersamhet skulle vara något som blir ett alternativ i mitt liv. Detta hindrar inte mig från att samtala med människor som gjort och gör andra erfarenheter. Det är också kyrkans uppdrag att dela liv och erfarenheter med varandra även när vi inte fullt ut förstår hur den andre tänker. Så nu skärper vi oss, tar mod till oss och går varandra till mötes.
Carl
Att påstå att det skulle finnas en kvarvarande avgrund mellan Guds kärlek och den kärlek som spirar i den återlösta människan har vissa, men långt ifrån alla teologer hävdat. Det finns gott om exempel i kyrkohistorien där teologer talat om att Guds kärlek kan verka i oss människor. Detta är en kärlek som också har äktenskapliga, erotiska betoningar. Jesus är brudgummen. Att mena att Guds kärlek inte innehåller erotik är en trist form av purotanism.
Josef Edebol
Som sagt, kyrkan erbjuder redan plats för samtal i t.ex. själavårdens sammanhang. För den som vill samtala om sina gärningar, underlåtelser, eller dispositioner i olika avseenden, för att vinna en "djupare förståelse" av sitt "själsliv" har det gått utmärkt att t.ex. haffa en präst i åtminstone två tusen år. Så vadan denna artikel, vad fikar man efter som inte redan praktiseras? Gör ingen billig higher ground-strawman, av att någon inte är öppen för samtal - mina invändningar gäller inte människors möjlighet till samtal, utan hur fräck artikeln är. T.ex., vadan detta "fortfarande" i följande mening? "En flersamhet som däremot existerar i exempelvis en tresamhet är fortfarande något som kyrkan inte har närmat sig." --- Eller detta, "Kan det betyda att [kärleken] också är omöjlig att begränsa och inte bör kontrolleras av normsystem som ibland kan upplevas både oreflekterade, rutinartade och stagnerade?". Eller att, vid dessa "samtal" där Malmö bjudit in människor som förespråkar polyamorösa relationer, att det skulle vara kyrkans uppgift att för dem lyfta fram "bristerna som finns i tvåsamhetsnormen". Egentliga samtal är redan möjliga. Detta är något annat, uppenbarligen.
Maurice Levin
Du har fel
Per
Josef Edebol har med all sannolikhet rätt i att "detta är något annat". Det finns en agenda här. Det finns ett mål med samtalen och det är att kyrkan normkritisk ska avvisa tvåsamhet som det kristna idealet och uttrycka sig gillande till polyamorösa förhållandenn.