Finns det en yttersta tid? En kommande dag då, enligt Bibeln, allt ska förvandlas. Eller upphöra. När det i så fall sker, är en fråga som fört sökare och falska profeter djupt ner i diket.
För egen del tror jag på löftet att Gud ska bli allt i alla. Återställelsens dag, då allt blir som det var tänkt att vara. Shalom.
Samtidigt misstror jag, lika bibliskt, alla som säger sig veta när den dagen infaller. Vårt världsläge bjuder på öppet mål för alla som frestas att spekulera att tiden är inne. I sitt tal om den sista tiden nämner Jesus tecken som krig, hungersnöd, ökad laglöshet och bedragare som påstår sig vara, eller uppträder som, Messias. Så, är det inte dags nu?
Kanske, men jag lutar mig mot Luthers livshållning i det citat som tillskrivs honom: ”Även om jorden går under i morgon planterar jag i dag mitt äppelträd”. Alla av oss klarar inte att leva som vore varje dag den sista. Eller den första på resten av vårt liv. Men att lämna det som varit, leva i det som är och lita till det som kommer är en god strävan.
Jag tror att den yttersta tiden är något som alltid är. Tillsammans med Jesus lärjungar, varandra och alla som levt före och kommer leva efter oss lever vi i den yttersta tiden. Den är ständigt pågående och närvarande, som Gud själv. Den som är och som var och som kommer.
Jesus tal om den sista tiden rymmer tidlösa sanningar. Lyssnar vi med det örat, öppnar sig en förståelse djupare än tidsbundna uttryck eller dagsfärska profetior. Så kan varje generation känna igen sig i hans ord och i kyrkans valv lyssna till ekot av tidigare tolkningar. Bara så blir orden levande. Och det enda vi vet säkert är att det finns en yttersta tid för oss själva. Vi kommer att dö. Punkt slut.
Jag har varit med om flera dödar i mitt liv och jag har skrivit texter om hur döden är dödsdömd. Men det är ju som det är. Kung David uttrycker det fint i en av söndagens texter: Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon
kring.
Min lillasyster vägrade dö men cancern fällde henne till sist. Min pappa vägrade inte lika stenhårt, men jag kanske var för ung och mitt i steget för att riktigt ta in hans ångest. Vi vill ju inte att livet ska ta slut. Inte ens min mamma, 96, vill dö. Men hon vet att hon lever i sin yttersta tid. Och är både beredd och orädd.
I mitt nuvarande arbete som präst i Luleå har jag många begravningar. Ibland använder jag uttrycket att den avlidne ”har gått ur tiden”. Jag tycker om det. Våra liv begränsas, rutas in, av tiden. Vi räknar dagar och år, passar tider och missar tider. Vi bokar in möten i kalendrar eller antecknar vad vi gjorde i går. Noteringar för minnets skull. Tillvaron mäts i tider och varje vecka infrias Predikarens ord att allting har sin tid.
Men för Gud är en dag som tusen år och tusen år som en dag, enligt Petrus andra brev. Att gå ur tiden är att befrias från alla begränsningar och omslutas av Guds eviga nu. Det är att ta steget från den skräck de apokalyptiska texterna kan skapa, till Guds löfte att vara med oss alla dagar till tidens slut. Guds tid är den som alltid är och består. I evighet.
Jag tycker om den tidigare översättningen av Psaltaren 121: ”Herren ska bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid.” Det är en välsignelse på tröskeln mellan det liv vi känner och det annorlunda vi väntar. Men även i nuvarande översättning ger Davids vallfartssång lugn åt våra sinnen: ”Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.” Det är ett löfte att lita till. Varje dag i vår yttersta tid.
Gunnar Sjöberg,
Präst och skribent
