Samuel Lindström har alltid undrat över sitt ursprung. I Älvsbyn i Norrbottens inland förstod han tidigt att han inte var lik sina föräldrar.
– De var helt öppna med att jag var adopterad och visade mig adoptionshandlingarna redan när jag var väldigt liten. Men av och till hade jag mörka tankar under uppväxten om att jag inte var önskad av min biologiska familj. Ett tag orkade jag inte höra talas om Chile över huvud taget.
När han var 16 år bestämde han sig att byta namn från Lars till namnet han hade i den chilenska dopattesten, Samuel.
– På något konstigt sätt tänkte jag att min mamma kanske letade efter mig och att det skulle vara lättare att hitta mig om jag hade mitt riktiga namn.
Men åren gick utan att Samuel kom närmare sitt ursprung. Han träffade sin fru Desirée på gymnasiet, de gifte sig och fick två barn och de började bägge två arbeta som kyrkvaktmästare i Boden.
Det var på en rast på jobbet Samuel hörde ett radioprogram om de stulna barnen från Chile. Maria Diemar berättade om hur hon hade stulits från sin mamma direkt efter födseln. Samuel blev helt uppskakad av det han hörde och bestämde sig för att ta kontakt med henne.
– Hon bad mig titta i mina adoptionspapper vilka namn som förekom. När det visade sig vara samma som hade varit inblandade i andra stölder av barn, blev jag alldeles iskall.
En sen kväll när han satt och körde med familjen från Skellefteå plingade det till i mobiltelefonen. En kontakt som Maria Diemar hade i Chile hade hittat hans mamma och tre syskon.
– Jag stannade bilen och tårarna bara strömmade.
En vecka senare fick han för första gången se sin mamma och syskon via Skype.
– En flicka tittade på mig med mina egna ögon, det var min lillasyster Andreita. Min mamma gömde ansiktet i händerna och sa: ”Snälla hata mig inte!” Men hur skulle jag kunna göra det? Hon var ung och fattig och en kvinna lovade henne att hon kunde lämna mig ett tag på ett barnhem tills min mamma hade kommit på fötter. När hon sedan kom till barnhemmet för att besöka mig hade de fört bort mig.
