Martin Lönnebo har avlidit - ett stort livsverk i ödmjuk enkelhet

Han lämnade jordelivet den 26 april 2023, omgiven av sin familj efter en tids sjukdom, skriver sonen Mattias Lönnebo på Facebook. Martin Lönnebo blev 93 år gammal. I Linköpings domkyrka finns kondoleansbok utlagd för dem som vill uttrycka sitt deltagande i sorgen.

Martin Lönnebo, biskop i Linköpings stift 1980–1995, var född i Storkågeträsk, Västerbotten, en bakgrund som präglade honom djupt och som han hela livet refererade till med tacksamhet. Uppväxten i byn lade grunden till hans tillitsfulla fromhet och jordnära livsinställning.

Han har talat om hur han redan i moderlivet måste ha tagit intryck av mamma Hildurs psalmsjungande. Om det märkvärdiga i att bli biskop sa han i en KT-intervju som gjordes inför pensioneringen 1995 att det var ”som att ha ett lite större jordagods”.

En makalös gärning

Född 1930 tillhörde Martin Lönnebo det som då kallades för begåvningsreserven och syftade på de många ungdomar som skulle ha kunnat läsa vidare om de inte varit för fattiga. I just Martins fall togs begåvningen i anspråk tack vare storebrodern Axel som beviljade ett privat studielån på 2 000 kronor. 

Det blev starten på en makalös gärning som präst och biskop och ett liv som älskad och beundrad andlig ledare. Men han började inte med teologi utan bottnade först med filosofi, psykologi och sociologi. Förklaringen även till detta kan spåras tillbaka till Storkågeträsk, berättade han för Kristina Lindh i Kyrkans Tidnings 90-årsintervju 2020:

– Pappa sa en gång att om man åker till Uppsala och studerar filosofi så visste man att man förlorade sin tro. Filosofin smulade sönder den, menade han. Jag satt vid spisen och tänkte ”om jag kommer till Uppsala ska jag läsa filosofi, man kan inte bygga på något som inte håller”.

Linköpings stift kallade

Martin Lönnebo tog både en filosofie och en teologie kandidatexamen i Uppsala innan han prästvigdes 1959. Filosofen och teologen Albert Schweitzer, hans etiska mystik och vördnad för livet, gjorde starkt intryck på Martin som 1964 disputerade med avhandlingen Albert Schweitzers etisk-religiösa ideal.

På sitt cv (som han själv aldrig skulle ha uttryckt det) kunde Martin sedan sätta upp studentpräst och domkyrkokaplan i Uppsala samt domprost i Härnösand 1977. Många Uppsalastudenter mötte Martin som lärare i homiletik, och senare genom hans bok Homiletik: En introduktion i kyrkans förkunnelse.

I Härnösand blev han inte långvarig, eftersom Linköpings stift kallade honom till biskop 1980. Han började sin biskopsgärning med att skriva brev till Linköpingsborna. Många av dem skrev tillbaka, och brevväxlingar startade där Martin frimodigt rådde även ateister att börja be och läsa Bibeln.

Öppenhet för andra traditioner

Denna självklarhet i den kristna trons grund kombinerades hos Martin med en öppenhet inför andra traditioners olika sätt att gestalta religion. Det utforskar han i sin bok Religionens fem språk som kom 1975 och blev en klassiker, utgiven på nytt på Verbum 2021.

För Kyrkans Tidning har Martin Lönnebo förklarat bokens framgång så här:

– Den ger en modell som öppnar portar till både ekumenik, andra religioner och till skeptiker. Den visar att det finns många sätt att gestalta religion.

"Som en femuddig stjärna"

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift, skrev 2021 i Vestmanlands Läns Tidning om hur viktig boken varit för honom personligen, och hur den sätter in allt Martin Lönnebo gjort i ett sammanhang. Ett citat ur Mogrens artikel:

”Innehållet i ’Religionens fem språk’ är som en femuddig stjärna. De fem språken är erfarenhetens, kultens, handlingens, lärans och enhetens språk. Det är en grundstruktur som Lönnebo under resten av sitt liv har fyllt med färger. Genom åren har hans berättelser från slåtter och fiske fått bära religionens fem språk. Som en glad naivist har Lönnebo målat med klara färger, ungefär som när de vävde trasmattor hemma medan vi barn målade regnbågar i vattenfärger. Alla som har följt biskop Lönnebo i tal och text genom livet har redan läst ’Religionens fem språk’, för i den finns koncentratet av det han därefter kondenserar: I varje nytt verk– frälsarkransen likaväl som böckerna - gnistrar den femuddiga stjärna som Lönnebo strukturerade i ’Religionens fem språk’.”

Tog initiativ till ljusbärare

Martin Lönnebos positiva inställning till ekumenik och religionsdialog, hans intresse för andra traditioners praktiker, var för samtiden djärva. Hans initiativ till en ljusbärare i Uppsala domkyrka 1968 ansågs till exempel främmande och katolskt. Men det blev något som öppnade för människor att gå in och göra något – en trons handling – i kyrkan. Och så uppskattat att det i dag är svårt att hitta en svensk kyrka utan ljusglob.

Den taktila andligheten i Svenska kyrkan, något att göra och röra vid, tog Martin Lönnebo ett steg vidare när han 1995 en tid tvingades till isolering på en grekisk ö efter en storm. Flera andra religioner och kristna samfund hade olika typer av radband. Martin Lönnebo skapade den med tiden världsberömda Frälsarkransen, med bland andra Gudspärlan, Jagpärlan, Bekymmerslöshetspärlan och Nattens pärla. Sammanlagt 18 pärlor i olika färger som hjälper till att förankra bäraren i bön och andlig utveckling. Drottning Silvia har den, liksom otaliga tidigare och nuvarande konfirmander.

Gärningen kan inte överskattas

I samband med Martin Lönnebos 90-årsdag skrev Kyrkans Tidnings opinionschef Jonas Eek en hyllningsartikel där han gratulerar både jubilaren och hela Svenska kyrkan: 

”Martin Lönnebos pedagogiska gärning går nämligen inte att överskatta. Som få andra har han lyckats kommunicera kristen tro på sätt som folk begriper i ett land som ibland kallas världens mest sekulariserade. Och han har gjort det just genom att skapa nya vägar.”

Jonas Eek beskriver ljusbäraren och Frälsarkransen som nydanande pedagogiska redskap för att förmedla evangeliet. Han tar också upp den betydelse Lönnebo fått genom sitt 50 år långa bokskrivande. ”Och programförklaringen är sig lik genom åren. Redan i hans första bok Att finna sig själv, att finna Gud – som utkom 1967 och kostade 7.50 – avslöjas anslaget. I förordet beskriver han avsikten: ’att hjälpa enskilda kristna, av vilka de flesta är ganska hårt sekulariserade, dels att ”förtrösta” d.v.s bli mindre förtvivlade över sitt tvivel, dels att kartlägga den tro som de faktiskt har’. På sitt typiska vis beskriver han boken som ’i stort en ren propagandaskrift för personlig kristen livshållning’.

"Gör det lilla du kan"

Det överskott som försäljningen av Frälsarkransen och böckerna har gett, placeras sedan 2003 i Jonas Lönnebos fond. Jonas är Martins och hustruns Britt-Louises äldsta barn och pengarna går till organisationen Individuell människohjälps insatser för ungdomar med intellektuella funktionsnedsättningar. 

Flera gånger har vi hört Martin citera en sång ur Missionspsalmboken som sitt livsmotto: ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”. Det är både en grov underdrift när det gäller vad Martin Lönnebo faktiskt åstadkom och ett passande uttryck för den ödmjuka enkelhet som gjorde detta livsverk möjligt.