Florence sätter ljus på kyrkogårdarna

– Ljuset bugar för dig! Titta! Nu faller skuggorna åt det här hållet. Här kommer en ödmjukhet inför rummet fram.

Florence Hermansson pekar och förklarar:

– Den gången satte jag stråkljusbelysningen på låg ögonhöjd. Så hade ingen annan gjort tidigare. Det är så roligt att tänka nytt och skapa utifrån en idé för kyrko­gården. Det här gjorde jag för länge sedan och jag känner mig berörd av att se att det fortfarande fungerar. Och lever med kyrkogården!

Kyrkogården som semiprivat miljö

Vi står vid Vaksala kyrka strax norr om centrala Uppsala. Det blåser kallt och är mörkt men våra ögon söker sig till de varma ljuspunkterna omkring oss. I famnen håller Florence Hermansson några gravljus som hon tänder vid en grav.

Hon vill visa att ljusinstallationen är underordnad det levande ljuset och värnar om ”det viktiga mörkret”.

Nyss tittade vi på henne när hon stod under en låg armatur. Nu böjer vi nacken bakåt och blickar upp mot kyrktornet, 76 meter högt och synligt från E4:an när Uppsala passeras på väg norrut.

Tornet skimrar och skiftar av fladdrande ljus. Den mjuka, lätt dramatiska, stämningen är Florences verk. Hela hennes liv kretsar kring ljussättning, ljuskonst i ljus och mörker, skuggor och grönpartier, fasader och gångar, offentliga miljöer och kyrkogårdar.

– Kyrkogården är en semiprivat miljö. Till hälften offentlig, till hälften privat. Det är en speciell karaktär, känsla och värdighet som jag vill värna i mina installationer med konstljus.

Att skapa trygghet genom ljus

Formen är hermeneutisk, förklarar hon. Alltså att platsen måste förstås för att få en djupare insikt i dess sammanhang, mänskligt och kulturellt.

– En stor del av mitt arbete går åt till att förbereda mig, forska, ta reda på allt som är kopplat till platsen. Vilka visioner finns? Konstplaner? Hur ser platsens identitet ut? Jag går igenom lager för lager i historien. Jag lyssnar, tar in platsen. Vad är menings­bärande här?

– Sedan kan jag börja jobba med idéarbetet. Vad finns för behov?

På Bredåkra kyrkogård i Blekinge har hon arbetat med ett stort projekt för att skapa trygghet för besökarna. På samma gång har hon värnat om kulturhistoriska och biologiska värden. Balansgången har varit delikat med tanke på kyrkogårdens fladdermöss som inte får störas.

Där, på Bredåkra kyrkogård, hade flera almar almsjuka. Florence Hermansson tog fasta på hur naturen utvecklas, hur allt går mot förgängelse och upplösning – samtidigt som platsen är laddad med livskraft och energi, ljus och styrka.

Ljusets roll i att hylla livet

Hon ville hylla livet och almen som står där som ett skyddande och tröstande sorgeträd. Titeln för hela installationen blev Lignum vitae som betyder just livets träd.

– Jag fascinerades av metamorfosen i naturen, hur länken till människornas liv ser ut. Men jag ville samtidigt skapa en trygg miljö och göra det lätt att orientera sig.

Resultatet blev 108 lysande löv som bildlikt faller och samtidigt lyser upp kyrkogården.

– Armaturerna har en ljusstyrka i mycket låga lumental samt färgtemperatur i 2 700 kelvin som målar mjukt över kyrkogårdens stråk, träd och vegetation. Det blev till sist som jag ville ha det – efter åtskilliga ljustester.

Ett samtal med Florence flödar fram om tillbaka. Från hur viktigt det är att blända av ljuset på rätt sätt för att få fram det man vill åt till konkreta exempel på vad hon skapat. Som ljuskonstverket Memory Flames på Yttergrans kyrko­gård i Håbo pastorat norr om Bålsta.

Mörkerdesignens vikt i ljuskonsten

Grundläggande för arbetet är att ”sätta ner byggnaden på platsen” genom ljus på fasad och grönska runtomkring.

– Det är lika viktigt att tala om mörkerdesign som om ljus­design. För det handlar om ljusvalörer, inte om det svarta, säger hon.

Tidigare på kvällen har vi besökt Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. På den nyaste delen av kyrkogården ligger Stillhetens kapell. Kapellet byggdes i början av 60-talet, vilket syns tydligt i den strama ljusa estetiken, efter ritningar av arkitekt Gösta Wikfors.

– Wikfors var intresserad av dagrarnas ljus vilket syns i vattenspegeln bredvid kapellet. Det inspirerade mig i ljussättningen av fasaden.

Månljus på Gamla kyrkogården

Gångstråket på Gamla kyrko­gården fick ett nytt uttryck med Florence Hermanssons belysning. Uppdraget kom från Tord Engström, tidigare chef för för Uppsala kyrkogårdsförvaltning.

– Belysningen inspirerades av månljuset. Det betydde låga ljusnivåer från höga ljuspelare, förklarar Florence Hermansson.

Florence talar varmt om samarbetet med Tord Engström, både för att det var det första stora uppdrag hon hade i egen regi och för att hon tycker att hon lärde sig mycket om kyrko­gården som miljö av honom.

– Alla kyrkogårdar är speciella men Gamla kyrkogården i Uppsala har en mycket speciell karaktär. Det är en kyrkogård och samtidigt en grönmiljö som används av många, särskilt studenter som har gjort gångstråket till sitt på sin väg till och från staden.

Ljuset från naturen och barndomsminnen

Hon visar alla små detaljer som hon tänkt på och som kanske inte märks för ett otränat öga, men som bidrar till att helheten blir fin. Hur ljuskäglorna placeras och hur siluetter tas fram, hur armaturer sätts på olika nivåer för att locka fram kyrkogårdens karaktär.

– Det är naturen som format mig. Jag minns när jag var liten hemma i Västergötland där jag lekte med min egen tillåtna eldplats. Jag minns hur stolt jag var när jag ropade: Titta, pappa, elden! och förde min glödpinne över himlen i en cirkel.

– Elden och ljuset är mitt element.