En troende och kämpande humanism

Varför har somliga en profetisk blick för politiken medan andra tycks halvblinda? Varför kan somliga tyda tecknen om framtiden medan andra lever i ett drömmande tillstånd? Hos profeterna är det Gud som sänder den utvalde med ett budskap att framföra inför diverse mer eller mindre våldsamma, kritiska eller ignoranta folkhopar. Profeten har inte själv valt sin uppgift och är sällan bekväm med den.

I vår tid är det svårt att hänvisa till den Högste som auktoritet för de profetiska budskapen – risken att stämplas som galning eller taliban är överhängande. Ändå gör vår tids härskare just det, hänvisar till Gud och bygger allianser med kyrkan för att utöva våld och välsigna sitt krig. Men vem kunde ha anat, säger nu de flesta av oss några månader efter invasionen i Ukraina, fastän tecknen fanns och pekades på av Rysslandskännare som Martin Kragh och Gudrun Persson. Vi vill inte tro det värsta. Vi orkar inte tro det värsta. Men det värsta händer och då säger vi att vi inte anade vad som skulle hända.

Så hur ska vi förstå detta att somliga ser medan andra är ljumma och halvblinda? Historiens kritiker kanske kan lära oss något? Pär Lagerkvist var en av de första i Sverige att offentligt varna för det som pågick i Tyskland. År 1933 skrev han Bödeln och året därpå essän Den knutna näven. Han hade rest genom Europa med sin älskade Elaine och blivit omskakad av de totalitära krafter som spreds likt ogräs. I stridsskriften varnade han för totalitarism och barbari i form av nazism och kommunism. Den kompass han själv erkände för sin profetiska röst kom inte från någon gud, utan var den humanistiska människans röst. Han uppmanade till en kämpande humanism, grundad i det västeuropeiska idéarvet. Med ordets makt ville han förändra den framtid som han såg närma sig: ”Vi kämpar inte för det bestående utan för framtiden! Men för den verkliga framtiden, inte den som något just nu tidsenligt tvångstänkande skränar om.”

Samma år som han skrev essän, 1934, tog Adolf Hitler makten genom den så kallade Bruna revolutionen och blev diktator över den tidigare republiken. En diktator med storhetsvansinne skulle det snart visa sig, vilket Lagerkvist inte visste men anade när han skrev om den kämpande humanismen. I Hitlervänlig tysk press fick han tillmälet ”Judenknecht” och blev efter maktövertagandet 1939 en av många som namn gavs på Gestapos dödslistor. Den som beskrev fascisterna med följande ord kunde inte gå obemärkt förbi: ”ett släkte av självskändare, av ett kulturskede som har sin lust i att under vilda vrål andligen kastrera sig själv.”

Lagerkvist hänvisar till en vision, alternativt en mardröm, om något som kan hända men ännu inte har hänt. Han analyserar det pågående nuet och använder det förflutna som en kraft i den knutna näve som han reser mot ondskans makter. Flera av hans iakttagelser 1934 känns igen i vår tid. Det finns oerhörda möjligheter att forma världen till en fredlig och rättvis plats. Det är ingen annan än människan själv som bromsar den möjligheten, men vi har något brännande destruktivt i oss som ödelägger det vi skapar. I detta kan vi känna igen oss hos Lagerkvist: ”Västerlandet håller på att i hejdlös negativism förneka sig själv.” Med västerlandet menar han inte en geografisk plats utan en viss form av humanism.

Kanske är det så, för att inspireras av profeterna och Lagerkvist, att utan en fast bekännelse till något bortom egennyttan, klarar vi inte av kampen mot våldsmakterna? Man måste ta ut en kompassriktning som är något annat än den egna känslan, popularitet eller en kortsiktig politisk seger. Det är istället en riktning som grundar sig i idéer och erfarenheter gjorda av andra före oss. ”Vår framtid ligger nu som alltid i vårt förflutna”, skriver Lagerkvist när han uppmanar till en kämpande humanism. Risken att förlora sikten gäller oss alla. Kyrkor, politiska partier och organisationer kan inte ensamma eller å våra vägnar bära den övertygelse och bekännelse som är nödvändig. Den måste komma inifrån oss själva, som troende kämpande humanister.

Susanne Wigorts Yngvesson
Professor i etik, Enskilda Högskolan Stockholm