Ge ungdomar rätt att själva bestämma om sitt dop

Sverige är ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Det är en rikedom när det innebär att den stora världen kommer närmare och kan bidra till mångfald och nya perspektiv. Men det innebär också att det ibland uppstår mer eller mindre svåra gränsdragningsfrågor.

En sådan är situationen som inträffar i Svenska kyrkans konfirmandverksamhet när ungdomar vill bli döpta och konfirmerade, men inte får bli det utan båda sina vårdnadshavares tillstånd, för att exempelvis en av dem är muslim och därför säger nej. För tydlighets skull krävs detta bara för dopet och inte för konfirmationen, men det första är förstås en förutsättning för det senare. Här finns det uppenbarligen en inkonsekvens, som Svenska kyrkan skulle behöva tänka till kring.

Enligt lagen om trossamfund ska den som är 12 år eller äldre ha gett sitt tillstånd vid inträde i trossamfund. Där­emot anger lagen ingenting om att det alltid krävs vårdnadshavarnas tillstånd för att bli medlem i ett sådant, exempelvis genom dop. I det här fallet är det alltså kyrkoordningen som är avgörande.

När Svenska kyrkans biskopar skriver om denna situation i biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext från 2012 och 2019 konstaterar de kort och gott i texten om dop att kyrkoordningen kräver båda vårdnadshavarnas tillstånd. I texten om konfirmation utvecklar de dock tanken och konstaterar att dop ger kyrkotillhörighet och därför medför både juridiska rättigheter och skyldigheter, till skillnad från konfirmationen. Det tycks alltså vara där knuten sitter.

Hela resonemanget rimmar dock illa med barns rätt till andlig utveckling, i enlighet med FN:s barnkonvention, som ­numera också är svensk lag. Det stämmer också dåligt med den gradvist ökande autonomi som ungdomar i Sverige i dag växer in i, som rätten att bestämma hos vilken förälder man vill bo vid en separation och ett stärkt integritetsskydd kring egna kontakter med sjukvården. Svenska kyrkan bejakar samma utveckling genom att ge ungdomar rätt att rösta i ­kyrkovalet från 16 års ålder. Det finns alltså ­alldeles ­uppenbart en stärkt tilltro till att unga människor kan fatta mogna beslut.

Det går förstås att argumentera att en ung människa kan få tillhöra kyrkan och tron på andra sätt i väntan på dopet, men det är i så fall att undervärdera dopets betydelse, både som sakrament och för individen.

Om den avgörande frågan är – framför allt – de skyldigheter som ett medlemskap i Svenska kyrkan för med sig borde det gå att hitta en lösning på detta problem. Om det handlar om att också en person under 18 år kan bli skyldig att betala kyrkoavgift på sina – förmodligen små – inkomster är det exempelvis enkelt att ändra kyrkoordningen, så att kyrkoavgiften bara tas ut från det år personen har blivit myndig.

Om frågan i stället handlar om en ­vilja att respektera människor av annan trostillhörighet eller att försöka undvika att bidra till konflikter i enskilda familjer bör vi kunna ha en tilltro till att präster, diakoner och församlingspedagoger kan använda sitt pastorala omdöme i samtal med de berörda, för att skapa en så stor ömsesidig förståelse för situationen som möjligt.

Låt oss uppmuntra och underlätta för alla som vill bli döpta och medlemmar, även när de har vårdnadshavare som ­säger nej.