Med ett citat ur psalm 56 formulerar Annarella Hagenfeldt sin teologiska idé för verksamheten när hon talar om byggnaden och platsen: ”Kalla på gammal och på ung, kalla på själ som trött och tung drömt om den eviga vilan.”
– Gud är inte bunden vid rum. Där vi människor samlas i bön är redan ”rummet”, Guds närvaro. Gud behöver inte rum men det behöver vi. Rum att samlas i till fest och glädje, rum att samlas i till sorg och förtvivlan. Och rum att bara samlas i. Prästgården på Ven är inte ett församlingshem i den bemärkelsen att församlingen har sitt hem där i. Huset ligger utanför församlingens territoriella gräns och är heller inte bemannad och öppen som ett församlingshem brukar vara. Men den ger en möjlighet till församlingens inre mognad.
– Församlingens verksamheter kan, på ett enkelt vis, få gå ur det vardagliga och vandra in i en ny miljö. Det är en plats där församlingens folk kan få möjlighet att bryta upp, lämna den alldagliga tillvaron för att en liten stund leva i en annan verklighet. I tysthet, enkelhet och långsamhet men också i gemenskap, sprudlande glädje och fest. I studier, upplevelser och bekräftelse. Prästgården på Ven kan användas till mycket. Dess rum har många ansikten. Gemensamt är de en kallelse ut i en annan verklighet.
Rubriken för Lunds stifts vision är Bottna i nåden, skapa i världen och med prästgården på Ven vill Annarella Hagenfeldt att församlingen ska arbeta för att Guds rike skall bli synligt.
– Svenska kyrkan ska vara aktiv ute i samhället. Synlighet är mission! När vi syns missionerar vi.
– För Jesus var alla människor välkomna. Kyrkan finns här för alla medmänniskor och vi stärker vår närvaro i samhället. Inom Svenska kyrkan måste vi lära oss att tänka nytt vad gäller intäkter och finansiering. Vi har ibland lite svårt att tänka i termer av näringslivsinspiration och pengar. Men grunden för allt är teologin, den som finns överallt och mellan människorna. När man sitter i kapellet i prästgården känner man det gudomliga. Prästgården i sig är en samlingspunkt och viloplats.