Här möts en hel värld av grannar

– Initiativet är svenskt, men programmet har också blicken fäst ut mot Europa. Vi har deltagare från 15 länder, säger Anna Hjälm som arbetar med Svenska kyrkans program Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar, som initierats av ärkebiskop Antje Jackelén.

Sedan 2018 har ett antal mindre träffar hållits och nästa år avslutar ett större möte själva programmet, men arbetet för fred, mottagande, integration och interreligiös praktik kommer förstås att fortsätta, enligt Anna Hjälm.

En av de lokala framgångsrika modellerna finns i Örebro pastorat. Här har man under namnet Tro möter tro arbetat med religionsmöten sedan 2006, bland annat tillsammans med kooperativet Träffpunkt Oxhagen som samlar många nationaliteter.

– Det betyder mycket att ärkebiskopen lyfter ämnet och utmanar oss i församlingarna att leva som goda grannar. Det ger stöd i arbetet och näring åt den diakonala kallelsen så att vi kan bidra till social hållbarhet, säger Åsa Nausner, strateg för möten över gränser i Örebro pastorat.

– En kyrka som inte sträcker ut handen till en främling, är ingen kyrka. Att möta varje människa med respekt som en resurs för vår gemensamma framtid är centralt i arbetet för En värld av grannar.

– Rubriken En värld av grannar ska bli höstens tema även för vårt arbete. För vi behöver bra rubriker att samlas kring. Det kan bli fina samtal, vad är en god granne? Hur vill jag vara?

I 14 år har olika samfund träffats och lärt känna varandra inom Tro möter tro. Undergrupper som Tro möter tro Ung samt Tro möter tro Kvinna har fått nätverket att växa och blivit en viktig röst och aktör i civilsamhället. Från träffpunkten utgår också nattvandrande mammor, här erbjuds olika partnerskap, sommarkollo, cykelskola, barnverksamheter.

– All gemenskap som jag får med mina systrar på träffpunkten betyder allt för mig, våra aktiviteter, matlagning, kvinnofester, språkgrupper, våra samtal, allt, säger Hasiba Alikander från irakiska Kurdistan.

Hennes historia rymmer mycket, både före och efter hennes ankomst till Sverige i slutet av 90-talet. Men ensamheten kan begränsa livet ibland och då går hon den korta promenaden ner till träffpunkten där det alltid sjuder av liv. Det blir oftast varje dag, inte bara på tisdagar, då det är språkträffar som sträcker sig betydligt längre än den avsedda lektionen, eller på torsdagar då Tro möter tro Kvinna samlas. Ofta är de runt 20–25 kvinnor.

Just i dag träffas vi hemma hos samordnaren på Träffpunkt Oxhagen, centralgestalten i arbetet, Camila Hoso. Över några koppar starkt bosniskt kaffe, tranbärsmackor och turkiska kardemummakakor berättar hon om engagemanget sedan starten.

Jeanette Dolk Öhman, diakon i Längbro församling och kollega till Camila Hoso på Träffpunkt Oxhagen, fyller i med vad man fokuserat på när Tro möter tro Kvinna samlats; kulturmöten, religion och religiösa symboler, kvinnors erfarenheter av krig och flykt och mänskliga rättigheter.

– Männen har ofta andra mötesplatser och det har inte alltid varit så lätt för kvinnor att hitta någonstans att vara. Det träffpunkten och Tro möter tro Kvinna kan erbjuda gör att det skapas en trygghet i gruppen.

– Vi gör så mycket och vi tvekar inte att ta upp saker som vi uppfattar som svåra eller kontroversiella, fyller Camila Hoso i. Jag som muslim kan till exempel säga saker till andra muslimska kvinnor som inte skulle vara bra om någon annan sa. Vi måste våga prata om det som inte fungerar också, saker som kan bli bättre.

– Jag är så stolt över arbetet vi gör. Oavsett vilka religioner vi har och vilka folk vi är, är vi alla människor. Och det är människan vi ser. Alla är lika mycket värda. Men vi måste jobba med öppenheten mot varandra hela tiden, det är lätt hänt att vissa grupper sluter sig.

Camila Hoso brukar inte tala om flykten från Bosnien till Sverige, men när hon ombedd berättar hur Sverige blev hennes, grips vi andra djupt och de glada skratten och högljudda samtalen tystnar för en stund. Tårar rinner på flera kinder.

– Vi trodde aldrig att kriget skulle komma till min hemstad Gorazde. En granne kom och sa att soldaterna var på väg och frågade om jag ville följa med. Jag kunde inte tro att det skulle bli verklighet, på riktigt, det som medierna hade pratat om så länge.

– Av någon anledning packade jag ändå en väska, tog mina fyraåriga tvillingar i handen och följde med. Det skulle dröja tre år innan jag fick veta om mina föräldrar och bror levde. För när vi kom till Montenegro stängdes gränsen, elen försvann och Bosnien blev ett stängt land.

På olika vägar lyckades hennes man ta sig till familjen som levde hos en dam som hade elva flyktingar inneboende innan vägen plöstligt öppnades till Makedonien och de kunde resa vidare.

– Jag kände bara till Volvo, Abba och Stockholm när någon sa att Sverige var ett bra land att fortsätta till, men varför inte? Ja ja, det finns så mycket att berätta. Det skulle räcka till en hel bok, säger Camila Hoso.

Hon minns hur viktigt hon tyckte det var att lära sig svenska, bli en del av samhället och skaffa arbete. Att barnen skullle komma in i det svenska samhället. När freden kom, visade det sig att både hennes mamma, pappa och bror hade överlevt kriget. Nu blev resan till Bosnien en årlig tradition.

– På ett sätt var det lättare att komma som flykting då jämfört med hur det är i dag. Jag säger till alla kvinnor jag möter, ni måste lära er svenska! Ni kan inte ha tolk till allt.

Med stolthet i rösten berättar Camila Hoso om den studieresa som Tro möter tro Kvinna gjorde i våras. Tio kvinnor fick uppleva Bosnien, landet med muslimer, katoliker och ortodoxa. Gruppen besökte kyrkor och moskeer och berördes av att kriget fortfarande märks tydligt.

– Det var som en dröm för mig, säger Besime Ergoün, syrian från Turkiet. Vi fick uppleva så mycket, som att en imam visade oss till en kyrka från 500-talet. Min starkaste upplevelse var när jag besökte den lilla kyrkan för ärkeänglarna i Sarajevo. Jag bad för min dotters väninna som varit barnlös i tolv år. När jag kom hem var hon gravid, med tvillingar!