Ibland har jag försökt avsluta predikan med en ”cliffhanger”. Missa inte fortsättningen! Mera specifikt har det hänt när jag predikat på samma plats, både andra och tredje efter trettondedagen. Kvinnan vid Sykars brunn går – men kommer tillbaka…
Krukan blir som en skarv i berättelsen. Kvinnan ställer ner den, springer hem till de sina och berättar att allt i hennes liv hamnat i ett nytt ljus. Grannarna blir nyfikna, vill följa med och kolla vem mannen hon mött är. Den här söndagen kommer de i massor, och Jesus stannar sedan hos samarierna ett par dagar.
Så kan det bli, åtminstone ibland. Det viktiga i vardagen blir ofta oväsentligt när livet får nya perspektiv. Krukorna ställs ner. Ett friskare vatten ger ett nytt fokus.
Fast – numera blir jag nästan mera fascinerad över det här med lunchen som Jesus kanske aldrig åt?
Medan de två ännu samtalar kommer plötsligt lärjungarna med mat i famnen, kanske högljudda, rakt in på scenen. Jag tycker ibland att det är så pinsamt att lärjungarna så många gånger inte alls fattar vad som pågår, eller vad Jesus pratar om.
Nu får vi veta att de blir märkbart förvånade över att deras mästare sitter och verkar ha ett djupt samtal – med en kvinna! Det hade kanske hänt förut, men för säkerhets skull blir det så att ”ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne.”
De sätter istället igång med maten och väntar tills kvinnan gått.
Men då kom en ny utmaning. Jesus säger att han inte är hungrig! Han svarar precis som mina barn ofta gjorde när någonting helt tog över deras intresse, timmen före middag. Fast Jesus lägger dessutom till att han har mat att äta som lärjungarna inte känner till.
Det finns ju scener i evangelierna när Jesus verkar bli så tagen att han liksom kommer av sig. Ta den där gången när en förtvivlad, intensivt arg kvinna hade argumenterat med honom kring att han inte verkade vilja hjälpa hennes dotter (Matteusevangeliet 15:21 ff). Hon var, precis som kvinnan vid Sykars brunn, från ett folk många inte hade så mycket till övers för.
Den samariska kvinnan var inte arg. Fokus är mera på skärpan hon visade i samtalet kring vad som är viktigast i livet och släcker dess törst. Jesus möter en kvinna vars folk hade stor religiös erfarenhet. Jag blir som bibelläsare så nyfiken av att hennes fem första män kan ha varit de fem gudar som noten till Johannesevangeliet 4:18 antyder. De fem gudarna brukade kallas män, säger noten. Och – inte ens den nuvarande sjätte mannen släcker hennes törst.
Satt nu Jesus och var tagen och ”mätt” av deras samtal? Tagen av hur Gud på olika sätt verkar i människors liv. Någon tid innan hade Nikodemus kommit till Jesus med angelägna frågor mitt i natten. Nu hade Jesus mitt på dagen mött en kvinna som med skärpa delat sina religiösa erfarenheter och helt klart förvånat honom. En slags mättnad uppstår, som segrar över vanlig hunger.
Så mycket att han istället mediterar över hur en är den som sår, en annan den som skördar – och hur vi liksom får kliva in där andra redan arbetat. Dygnet runt.
Medan vi ofta pratar om ”missionsbefallningen”, om att gå ut, beskriver Johannes här hur människor kommer. Judar, samarier och faktiskt ”hela världen”. För, något senare kommer en förtvivlad romersk soldat. Fast – i kyrkoåret kommer han först nästa år, samma söndag…;)
Hann de alls börja äta innan kvinnan kom tillbaka? Såg gruppen som kom gående nästan ut som det vajande och vitnande sädesfält som Jesus pratat om?
Söndagen har fått rubriken Jesus skapar tro. Jag börjar stava på en längre rubrik. Tro är ju ingen quick fix, mötet med Jesus sätter snarare igång en skapande rörelse. Och samtalet hade inte startat från noll utan hämtat bilder från det som hänt i kvinnans livsberättelse innan de båda möttes.
Rubriken kunde handla om att lyssna mera och tala mindre, i alla fall innan vi lärt mera om och anat vidden av andras erfarenheter.
Jag skriver detta runt nyåret, då media spekulerar kring krigshot och vanmakt inför 2025. Ofta känns det som att helt vi gett upp tankar på att bygga fred? Varför?
Vågar vi drömma om möten , ”en jättesal, där statsmän satt i rad”, reste sig och förvånade började se fredens möjligheter redan i år?
Och – kan 2025 bli ett år av nya möten för oss alla vid olika Sykarsbrunnar, då vi nästan förvånat ”glömmer att äta”…?
