”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?”
Ormen förvränger Guds ord, och Eva låter sig lockas till att glömma dem. Frukten av hennes tugga blev hela människosläktets svek och splittring.
Utanför Eden blev vi en dysfunktionell familj i jakt på svar. Vilka är vi egentligen? Var hör vi hemma? Hur blev vi de vi blev – var det något i barndomen? Är vi ödesbestämda att begå samma misstag som våra föräldrar begick?
I familjens sammanhang speglas det eviga, sorgen och glädjen. Vi har Eva och Adam till stamfäder, och vi misslyckas som de. Ingenstans kan vi åsamkas större skada än i familjen. Ingenstans har orden mera makt, ingenstans gör orden mer skada. Ingenstans sörjer vi våra misslyckanden så mycket som vi sörjer våra brustna familjerelationer. Ingen saknar vi, så som vi saknar en förälder eller ett barn. Kvalda vi ropar, Evas förskingrade söner…
Paul McCartney skrev Let it be om sin mamma, Mary, som dog i cancer när han var 14 år. I en dröm ser han henne, och han hör henne viska visdomens ord – let it be, låt det vara: tröstande milda ord. Allt kommer att bli bra.
Ja, vi talar om Gud som den far vi aldrig hade, många saknar en far – men katolikerna är bättre på att minnas att vi genom vår tro också har en mor. Det finns många som saknar sin mor, eller vars mor aldrig var den som strök en över håret och sa milda ord. En moder har stor makt, större än hon själv tror.
Jag tror att Paul McCartney egentligen, också, skrev om jungfru Maria. För i orden Let it be finns en dynamisk dubbelhet. En engelsk översättning till Lukasevangeliet 1:38, där Maria svarar ängeln Gabriel ”må det ske med mig som du har sagt”, är ”Let it be with me according to your word”. När jag nu hör låten så gifter sig tröst och kraft, mildhet och makt.
Let it be. Som du har sagt.
Eva svek Guds ord.
Maria bejakade det, blev havande med det.
Maria viskade sina ord av vishet, och ljuset blev till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Eva åt frukten – Maria födde den. En välsignad livsfrukt – ja, hon födde sin egen fader.
Det talas om att Mariafromheten är på väg tillbaka i Svenska kyrkan, och det är bra, så länge det inte bara är en trend. Det är förstås inget nytt. Luther skrev: ”Vördnaden av Maria är inskriven i djupet av det mänskliga hjärtat.”
Hon är överallt i vårt folkliga minne. Vi har städer som Mariefred, vi har traditionella namn på kossor – Rosa, Maj, Gullmaj. Och så blommorna! Gullvivan, eller Jungfru Marie nyckelknippa; guckuskon – även kallad Jungfru Marie tofflor. Förgätmigej – Jungfruns ögon.
Liljekonvaljen, som också kallas Vår frus tårar.
Maria vet att nåden är ett svärd. Hon bär på all sorg som moderskapet representerar. Hon bär den mor som än så länge bara längtar, som står på tröskeln men förlorar sitt barn innan det har börjat andas. Hon bär de mödrar som sitter i väntrummen på sjukhuset. I besöksrummen på fängelset. I kyrkbänken på begravningen.
Hon är den första liturgen. Hon utger sin son, där hon står vid korset. Då det offer, som vi nu åminns, skedde. När vi så kommer att stå vid våra egna kors tittar vi upp, likt Johannes – och ser, att Maria inte bara är Jesu mor, utan vår egen.
Ingenstans har orden mer makt än i hemmet. Ingenstans gör orden så mycket skada. Men det Ord, som fanns i begynnelsen hos Gud, har makt – så som inget annat ord – att hela de själar som skadats i hemmet. Maria är Kyrkans mor, hennes ord bär frukt. Hennes ja.
Maria bär framtiden i sig. Världen är havande med död. I allt detta står hon: havande med liv.
Rebecca Klitgaard Nelsson
