Kyrkan behöver granskande journalistik

Kyrklig journalistik är allt mer utsatt och ett tecken på det är att jag nu plötsligt skriver i denna spalt. Det här är min tredje kyrkliga tidning. Den förra, Sändaren, lades ned (eller hur det nu blir med den saken). Den första, Dagen, lever under ständigt hot om att läggas ned. 

Att nu få kliva in i er värld känns därmed särskilt ansvarsfullt. För om kyrkans redaktioner minskar, innebär det att berättelser undslipper ljus och ifrågasättanden.

När jag påstår att tidningen Dagen känner hot från läsare, menar jag just det: Att det är känsligt att bevaka den kyrka som också utgör ens prenumerationsbas. Kyrkoföreträdare ringer redaktionen och hotar att säga upp prenumerationen. Eller kräver rättelser av sådant som är sant, eftersom de tycker att deras tidning ska vara lojal med kyrkan. Sådant är vardag för många redaktioner, säkert också Kyrkans tidning. Men det blir särskilt problematiskt när ekonomin svajar: Då kan varje snedsteg eller hot om bojkott få förödande konsekvenser och riskera att göra journalistiken feg. Och vad ska vi med en feg kyrklig journalistik till?

Ta till exempel det som hände under Pingstörelsens senaste pastorskonferens. Föreståndarna för den kritiserade kyrkan We are one church var inbjudna och intervjuade på scen av andra pastorer. Under intervjun berättar föreståndarna, tillika makarna, hur de tror att deras dotters eskalerande epilepsi berott på att de blivit just föreståndare och på vad de sagt och gjort på kyrkans scen: “Nästan varje gång /vi/ gick upp på scenen för att predika fick vår dotter ett våldsamt epileptiskt anfall som var väldigt svårt. Det kunde hända i kyrkan, i bänken, överallt. Vi kände att det var väldigt kopplat till den andliga striden.” De fortsätter och beskriver hur dottern till slut dog under ett anfall i samma kyrka där mamman strax skulle predika för 144 kvinnliga ledare. Samma natt får mamman ett tilltal om att Gud skulle ge “människor i stället för hennes liv”. 

Berättelsen framförs utan kritiska följdfrågor. Den återges i Dagen, utan kritiska frågor. Det är häpnadsväckande. En pastor tror alltså att epilepsi är en konsekvens av hennes yrke och att Gud därefter sagt att dotterns död skulle leda till väckelse. Det är begripligt att en förälder försöker begripliggöra det obegripliga, men det går inte att få ett tydligare varningssignal på sekterism än när någon påstår att epilepsi-anfall är kopplade till föräldrarnas predikningar. Ändå är alla tysta. I bänkraderna viskas det om att “sådan kritik tar man enskilt”. Högljudda protester kommer däremot från samma personer när en annan tidning, Hemmets vän, rapporterar att den avpolletterade predikanten Runar Söörgard (vars flickvän nyligen avslöjades vara AI-genererad) var ackrediterad deltagare på samma konferens. Pingströrelsen ringde och krävde ändring – trots att rapporteringen var korrekt. De fick ingen ändring.

Jag gissar att du nu skakar på huvudet och tänker att “sådär är pingst”. Men då vill jag påminna att du kommer från ett samfund med en biskop som avkragats efter en sexskandal, och där kyrkans fack avslöjats lägga medlemmarnas pengar på sprit och dyra resor. 

Kyrkan är ingen grogrund för vidrigheter, men precis som allt annat behöver den insyn.

När antalet redaktioner minskar måste vi hjälpas åt: Växeldra bevakningen, påminna varandra om vikten av granskning och skapa ventiler som blåser frisk luft i unkna rum.

Jag hoppas att denna spalt åtminstone delvis kan vara ett bidrag till det.

Emanuel Karlsten
journalist, föreläsare och krönikör