Vid sitt senaste sammanträde, den januari, beslutade stiftsstyrelsen i Stockholms stift att kalla församlingarna på Norrmalm och Södermalm till samråd i mars.

Då ska det liggande beslut som fattades av den gamla stiftsstyrelsen under förra mandatperioden, Plan A, ska jämföras med två alternativ, som kallas Plan B och Plan C.

– Vi har inte låst oss vid en fix lösning. Plan A har väckt mycket känslor och kritik, skapat låsningar och ett dåligt samtalsklimat. Nu har vi i den nya stiftsstyrelsen försökt tänka lite utanför boxen och vill därför få hjälp av församlingarna att lista fördelar och nackdelar med de tre alternativen.

– Samtidigt vill stiftsstyrelsen vara öppen med att vi preliminärt landat i slutsatsen att Plan B skulle vara det bästa sättet att värna alla församlingars unika karaktär också på 10-20 års sikt, när vi tittar på medlemsprognoser och de ekonomiska utmaningar som väntar Svenska kyrkan.

Den gamla stiftsstyrelsens inriktningsbeslut innebär att Norrmalms fyra församlingar, S:t Johannes, S:t Matteus, Adolf Fredrik och Gustav Vasa, ska läggas samman med Domkyrkoförsamlingen, antingen till en enda församling eller till ett pastorat.

Här har den nya stiftsstyrelsen nu beslutat att ett pastorat i så fall vore bäst, vilket därför utgör Plan A. I den kvarstår också stiftets gamla beslut att under denna mandatperiod fortsätta att se över strukturen på Södermalm.

Norrmalms pastorat skulle enligt Plan A få strax över 38 000 medlemmar. Framtiden för församlingarna på Södermalm ska utredas vidare. Där finns i dag de fyra församlingarna Högalid, Maria Magdalena, Katarina och Sofia med sammanlagt drygt 67 000 medlemmar.

– Det mest innovativa med Plan B är att liksom återuppväcka de tre församlingar som 1989 slogs samman till den nuvarande Domkyrkoförsamlingen, alltså Storkyrkoförsamlingen, Klara och Jakob. Men eftersom det bor så få medlemmar i City skulle gamla Klara församling uppgå i Adolf Fredrik och de 153 medlemmar som bor i gamla Jakob höra till S:t Johannes.

Då skulle det fortsätta att finnas fyra församlingar på Norrmalm som kunde fogas samman i ett pastorat med en kyrkoherde, ett kyrkoråd för övergripande gemensamma frågor och fyra församlingsråd. Delegationsordningen måste vara långtgående, anser Olle Burell.

– Grundtanken med den nya pastoratsmodell som kyrkomötet har beslutat om är att kunna skapa en struktur som gör det möjligt även för mycket små församlingar att behålla och utveckla sin unika karaktär och sin betydelse i lokalsamhället. Jag skulle vilja se församlingarna i ett pastorat som medlemmarna i en familj där alla, både unga och gamla, stora och små, månar om varandra och fattar såväl individuella beslut som kollektiva till gagn för helheten.

Plan B innebär också att den nygamla Storkyrkoförsamlingen skulle fogas samman med Högalid och Maria Magdalena till Domkyrkopastoratet, med totalt drygt 29 000 medlemmar. Katarina och Sofia skulle fogas samman till ett pastorat med namnet Katarina-Sofia och få omkring 39 500 medlemmar.

På senaste stiftsstyrelsesammanträdet tillfördes ett tredje alternativ, Plan C. Där lämnas S:t Matteus med sina 16 000 medlemmar och tillkommande invånare i Hagastaden utanför Norrmalms pastorat enligt Plan B-modellen. Återstår gör då S:t Johannes, Gustav Vasa och Adolf Fredrik vilket gör att Norrmalms pastorat skulle få totalt dryga 20 000 medlemmar. Även Katarina och Sofia församlingar lämnas som de är i dag, medan Storkyrkoförsamlingen, Maria Magdalena och Högalid även i Plan C tillsammans bildar Domkyrkopastoratet.

Men varför vill ni förändra indelningen över huvud taget?

– Stiftsstyrelsen har en skyldighet att se till helheten och tänka långsiktigt, även när det kan kännas lite svårt och smärtsamt. Vi vill stärka förutsättningarna för att vända medlemskurvorna uppåt genom att värna resurserna för gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. När en församling blir för liten, går nämligen en allt större andel av pengarna åt till administration eftersom alla medlemmar har rätt till lika god service och bra verksamhet oavsett församlingens storlek. Detsamma gäller våra anställda, som har rätt till god arbetsmiljö och professionalitet. Då stiftet anser att det går en brytpunkt vid 15 000 medlemmar per församling, för att klara alla de här kraven på sikt, utan att behöva säga upp präster, diakoner och musiker.

– Den största skillnaden mellan Plan B och Plan C är egentligen tempot i processen. Vi går mot allt större enheter, det tror jag alla förstår, men med plan C skulle det ta längre tid. Vi ser verkligen fram emot att få hjälp av alla berörda församlingar att väga fördelar och nackdelar med de tre olika alternativen mot varandra.

Olle Burell har listat de grundläggande utmaningarna som lett till planerna på en ny pastoratsindelning.

– Det handlar om minskande antal medlemmar, färre förtroendevalda, hög konkurrens om bra kyrkoherdar och chefer, en administration som tar procentuellt allt större del av de grundläggande uppgifterna och att det uppstår en bristande kapacitet vad gäller exempelvis arbetsgivaransvar, fastigheter och samhällskontakter.

Dessutom säger Olle Burell att det existerar få framgångsrika samverkansformer inom Svenska kyrkan förutom pastorat, vilket hänger samman med både lagstiftningen och kyrkoordningen.

– Vi har flera exempel på lokala samverkansformer i Stockholm som inte har fungerat, exempelvis i min egen hemförsamling Maria Magdalena där vi försökte skapa en ekonomifunktion tillsammans med våra tre grannar på Södermalm. På Norrmalm finns liknande erfarenheter som avskräcker.

Olle Burell säger att han var tveksam till sammanläggningen av församlingarna som blev Västermalms församling.

­– Jag var rädd att kulturarvet skulle gå om intet, att den lokala församlingsförankringen skulle förloras, att engagemanget och närheten skulle försvinna. Men folk på Kungsholmen hävdar att sammanläggningen blev bra, vilket gläder mig. Däremot håller jag fast vid att pastoratsformen är bättre vad gäller det vi jobbar med nu, för att fortsätta behålla en lokal församlingsidentitet.

– I stiftsstyrelsen råder det stor enighet om att vi måste medverka till nya pastoratsbildningar som säkerställer att gudstjänstliv och verksamhet kan fortsätta att blomstra även i små församlingar. Kort sagt handlar det om hur vi bäst ska organisera oss för att få resurserna att räcka till.

Samråden sker under mars månad och därefter beslutar stiftsstyrelsen om hur arbetet ska gå vidare under 2019. 

Kyrkorådets ilska mot förslagen: "Vill ha status quo"

”Plan C är bra för Matteus församling. Men den är inte bra för Svenska kyrkan. När har toppstyrning och centralisering någonsin varit bra för det lokala engagemanget?” Roland Karlsson och Anna Wahlund från S:t Matteus kyrkoråd är fortsatt kritiska till stiftsstyrelsens planer för församlingarna i Stockholms innerstad.

Stockholms stiftsstyrelse planerar samråd i mars med de berörda församlingarna i innerstaden. Enligt en ny plan, den så kallade plan C, skulle S:t Matteus församling med den växande Hagastaden lämnas utanför Norrmalms pastorat som skulle komma att omfatta S:t Johannes, som också är fortsatt kritiskt till sammanläggning, och församlingarna Gustav Vasa och Adolf Fredrik.

I dag finns 16 000 kyrkotillhöriga i S:t Matteus och församlingen blomstrar berättar de två förtroendevalda. Verksamheten är bred med välbesökta gudstjänster och konserter, egen symfoniorkester och eget bibliotek.

– Det är naturligtvis bra att stiftsstyrelsen vill lyssna till våra synpunkter. Men vi vet ju samtidigt att de förordar Plan B, det vill säga en sammanläggning av samtliga fyra församlingar, säger Roland Karlsson, ordförande i kyrkorådet.

– Och vi tycker att det är principiellt fel att stiftet ska toppstyra församlingarna på det här sättet, fyller Anna Wahlund, vice ordförande i S.t Matteus kyrkoråd, i. Församlingslivet ska växa lokalt, initiativen ska komma ur församlingen. Jag är rädd att Plan C kom till för att tysta oppositionen och splittra de kritiska församlingarna. Varken vi eller S:t Johannes vill detta. Om Matteus lämnas utanför så blir vi nöjda förstås. Men det här handlar ju också om demokratin inom Svenska kyrkan.

Både Anna Wahlund (BA) och Roland Karlsson (S) har mycket lång erfarenhet av förtroendeuppdrag, både inom Stockholms stad och församlingen.

– Vi satt båda i stadsdelsnämnden förut, men vi lämnade för att vi inte var intresserade av frågor som parkbänkars placering eller var chokladbollsförsäljningen skulle ske. Vi ville vara med på riktigt, inte ha en pseudodemokrati. Det är samma sak här. Vi vill vara med och forma vår egen församling, varför ska stiftsstyrelsen bestämma åt oss? Det här handlar om demokratins grundprinciper.

Men vad vill ni ha om ni ska vara helt nöjda?

– Vi vill ha status quo, säger Anna Wahlund. Det här pratet om att det behövs 15 000 kyrkotillhöriga för att det först då kan vara en professionell hantering av en församling är en siffra som är tagen ur luften. Det beror ju helt på hur församlingen sköts, om ekonomin och det professionella bemötandet finns.

– I klartext kan man väl säga att Spara inte kan ge sin spargris till Slösa. Det måste vara Slösa som ändrar sitt sätt att leva först, alltså församlingar som inte gått igenom sitt stålbad som vi och Johannes redan gjort. Och jag tror att man först ska se över personalstyrkan på stiftskansliet innan man börjar tala om för församlingar med budgeten i balans hur de ska göra. Över 80 människor på ett stiftskansli och allt färre människor i församlingarna som gör det lokala jobbet kan inte vara rimligt.

Roland Karlsson säger att han tycker att det är ledsamt att stiftsstyrelsens förste vice ordförande lyfter fram att det i framtiden skulle bli färre förtroendevalda, hög konkurrens om bra kyrkoherdar och chefer samt en bristande kapacitet vad gäller exempelvis arbetsgivaransvar, fastigheter och samhällskontakter om dagens församlingsindelning skulle ligga fast.

– Vi i kyrkorådet har en stor kapacitet vad gäller sakfrågorna. Jag själv har jobbat inom det kommunala i många år med många olika frågor och ämnesområden. Och om man skulle slå samman församlingar tillför man ju ytterligare en nivå när man först ska ha ett kyrkoråd och dessutom församlingsråd. Hur kan man tro att man får fler förtroendevalda på det sättet? Om man nu inte vill reducera församlingsråden till nickedockor förstås.

– Har någon någonsin blivit engagerad genom stordrift? Centralisering innebär att gräsrotsengagemanget minskar och det blir en ombudsmannastyrd organisation.

Men hur tänker ni kring en långtgående delegation?

– Har någon med makt någonsin lämnat ifrån sig den, blir Roland Karlssons motfråga.

– Jag tycker stiftsstyrelsens analys att vi måste vända medlemsutvecklingen är riktig men lösningen är fel. Stiftsstyrelsen måste först förklara den eventuella vinsten för oss. Det har man ännu inte gjort. Dessutom vill vi se ordentliga utvärderingar på tidigare sammanslagningar.