Ovärdigt av public service när kritik besvaras med tystnad

Under rubriken ”Public service håller inte måttet” skriver SvD:s Tove Lifvendahl (27/5) om de problem som nyligen avslöjades på Radio Sweden, den avdelning på Sveriges Radio som tillhandahåller nyheter på främmande språk. Det var i översättningen av en lördagsintervju med Ebba Busch som en rad brister uppdagades, ­något som denna ledarsida tidigare uppmärksammat (9/5).

Men faktum är att public service har ­utmaningar också av andra slag. Inte minst de av oss som är intresserade i ­kyrkliga frågor och ämnen som rör teologi och kristen tro, erfar då och då att SVT och SR kommer till korta. Det händer att ­program sprider fördomar som tangerar rena fake news (se till exempel: ­”Historielöshet under folkbildande flagg”, KT 27/1 2021).

Nu kan visserligen fel begås i alla verksamheter. Och den springande punkten är kanske hur dessa bemöts eller korrigeras när de uppstår och påtalas. Men inte heller här tycks man hålla måttet.

För en tid sedan fick jag ett mejl från en av KT:s läsare. Vederbörande hade uppmärksammat att författaren C.S. Lewis i SVT:s Babel utmålades som gudsförnekare, vilket är en direkt osanning. De flesta med basala teologiska förkunskaper känner till att Lewis genomgick en omvändelse kring 1930, skildrad i boken Surprised by Joy (1955) och att Narniaböckerna var ett sätt för Lewis att återberätta och alludera ­Bibelns stora berättelse.

Babelprogrammet sändes i oktober 2021. Sedan dess har brevskrivaren försökt komma i kontakt med representanter för SVT för en korrigering eller kommentar. Först mejlades programledaren Jessika Gedin och redaktionen för Babel – inget svar. Sedan skickades ”snigelpost” till vd:n Hanna Stjärne, med kopior till programdirektör Eva Beckman och Jessika Gedin – inget svar. Ytterligare ett brev till Stjärne – inget svar. Nu har det alltså gått åtta månader.

Underlåtenheten att respondera på synpunkter och kritik från läsare, lyssnare och tittare är illa. Jag inser att flera av ­public services medarbetare säkert drunk­nar i mejl och propåer, men då får man lösa att någon annan medarbetare svarar på inkommen korrespondens. Dessutom är det möjligen så att somligt av det som tillskrivs personalen på tv knappast är värt att bemöta. I det här fallet känner jag dock brevskrivaren ganska väl: en äldre (född 1935) bildad (TK, FM, leg psykoterapeut) kyrklig medarbetare (präst och lärare). Skulle jag våga mig på en personlighets­karaktäristik skulle ord som ”sansad”, ”försonande” och ”lågmäld” ingå. Inget högt tonläge och ingen rättshaverist med andra ord.

Att under så här lång tid låta bli att svara en sådan tittare – och skattebetalare – som kommer med frågor eller saklig kritik är upprörande. Det är lika illa som själva sakfelet. Dessutom är det obegripligt hur det blir så här och faktiskt ovärdigt en verksamhet som kallar sig public service.