Rätt kommunikation från Svenska kyrkan i en svår fråga

Denna ledarsida har återkommande kritiserat när Svenska kyrkans kommunikation på olika sätt bidragit till onödig och negativ publicitet. Då är det på sin plats att också uppmärksamma när kommunikationen sköts väl. Och det blev alldeles rätt i samband med Sveriges Natoansökan förra veckan.

Det historiska Natobeslutet var omtumlande. Många gav uttryck för motstridiga erfarenheter. Utöver att skilda personer landade i olika slutsatser, gick mång­tydigheten också inom människor. En sorg över en förgången ambition som parades med en lättnad över att nu vara på väg in i en större gemenskap. Oron tampades med tillförsikten. I komplexa frågor räcker inte entydigheten till. Varken de enkla svaren eller svartvita erfarenheterna gör jobbet när verkligheten går i gråskalans både ock.

Denna dubbelbottnade verklighet var också en av poängerna i Ola Sigurdsons text om det rättfärdiga kriget i förra veckans KT (20/2022). Det finns väl inga rättfärdiga krig; likafullt kan terminologin vara hjälpsam i att påminna om att världen är fallen och erbjuda ett språk för att orientera sig i det mångtydiga. Det är en sådan nyansrikedom som många ibland saknar när Svenska kyrkan uttalar sig i dagspolitiska frågor.

Kyrkan och politiken är en het potatis. Under senare tid har en rad debatter rasat, då det har upplevts som att kyrkans röst reducerats till att vara en politisk röst bland andra. Det var också en av mediernas återkommande frågor inför den första valomgången i förra onsdagens ärkebiskopsval: hur politisk får en ärkebiskop vara?

En tro utan gärningar är död, lär oss redan Bibeln (Jak 2:26). Därmed är det en självklarhet att kristen tro får politiska konsekvenser. Men varför blir det då ofta olyckligt när kyrkan uttalar sig sakpolitiskt?

Problemet rymmer åtminstone två sidor, vilket denna ledarsida berörde redan förra veckan. För det första finns sällan ett kristet svar på sakpolitiska frågor, utan man kan argumentera bibliskt för olika ståndpunkter. För det andra är det ingen som kan tala i Svenska kyrkans namn i denna typ av frågor. Svenska kyrkan är sina dryga 5,5 miljoner medlemmar och dessa tycker garanterat politiskt olika.

Det som förenar dem är i stället en gemensam bekännelse. Den bekännelsen kan mycket väl rymma övertygelsen att fred är vägen till fred. Men svaren på frågan hur den ­vägen bäst beträds kommer att variera i den här världen.

I ljuset av denna mångtydighet var det därför befriande att följa det kyrkliga ­efterspelet till Sveriges Natoansökan. Det är fullt begripligt och legitimt att flera röster inom den kristna gemenskapen – såsom Kristna freds, KG Hammar, Visk och Tro och Solidaritet – var besvikna över ­beskedet och beklagade det.

Men lika självklart att kyrkans nationella kommunikationsavdelning meddelade att Svenska kyrkan som sådan inte tar ställning. I stället hänvisades till ett kyrkomötes­beslut från 2016 som slagit fast att frågan om ett svenskt Natomedlemskap inte ligger inom Svenska kyrkans ansvars- och kompetensområde.

Just så är det. Och av (de uteblivna) ­reaktionerna att döma håller de flesta med kyrkomötet och kyrkans kommunikationsavdelning om den slutsatsen.

Jonas Eek
Opinionschef