Tidningen Dagens opinionsredaktör skriver att ”folkkyrkan måste bli mer frikyrklig”. Vi gör en annan analys, men landar i samma slutsats. Folkkyrkans stora kapital i allt från teologi till kultur, i möte med frikyrkans framåtanda, vore en spännande ekumenik för framtiden.
Begreppet folkkyrka är varken enkelt eller entydigt. Dessutom väcker det reaktioner. För somliga är det en ledstjärna och ett ideal. För andra en barlast och ett rött skynke. Det finns teologiska motiv för att tänka och tala om folkkyrkan. Dessutom motiveras ett sådant samtal av det faktum att det i Sverige finns en lag som stipulerar att Svenska kyrkan ska vara just en folkkyrka.
Därför är det spännande att tidningen Dagens ekumeniskt rutinerade opinionsredaktör Joakim Hagerius skriver på temat ”Folkkyrkan måste bli mer frikyrklig”. Jag tror han kan ha rätt i sin slutsats, men är inte säker på analysen.
Det är de nya medlemsprognosernas branta utförslöpor som motiverar Hagerius lösningsförslag i en mer frikyrklig approach. Han menar att det ”behövs en kristen social kropp, en församling i församlingen som följer Jesus Kristus och ger möjlighet till fördjupad gemenskap, utan att bli exklusiv.” Den visionen ryms inom folkkyrkan.
Folkkyrkans grundläggande drag handlar om den villkorslösa nåden som kommer i dagen i dop, nattvard, predikan och den uppsökande diakonin. Den nåden har ett ärende till alla. En ofta förbisedd finess är att begreppet folk är detsamma i singularis och pluralis: ett folk – flera folk. Det betyder att folk i folkkyrkan inte bör förstås i singularis. Folkkyrkan rymmer olika folk. Det är inte självklart samma folk – i betydelsen individer och gemenskaper – som vurmar för folkdräkt och folkdans som det är som dricker folköl i folkparken eller som folkomröstar i Folkets hus. Och har aldrig varit.
»Medan folkkyrkan genom sin långa historia tenderar att fastna i och förlamas av förvaltarskap, kan frikyrkans entreprenörer inspirera oss att söka nya vägar och bygga nytt
I boken Under ett enda valv (1997) beskriver Carl Axel Aurelius folkkyrkan utifrån bibelns olika ord för folk, vilka stryker under denna pluralistiska poäng.
• Laós är ett ord för folk som betecknar gudsfolket, det utvaldas skaras.
• Óchlos betyder också folk, men avser den rolösa folkhopen, människorna utan historia och identitet.
• Dessutom används éthnos som vi känner igen från etnicitet. Däremot ska det inte förstås i etniskt exklusiv mening. Missionsbefallningens ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar” påminner om att kyrkan är en församling av alla folkslag.
• Oíkos betyder egentligen hus, men kan an- vändas också för folk i betydelsen familj och generation, socken och gemenskap.
• Slutligen finns ordet démos om folk som vi känner från demokrati och som i förlängningen har kommit att handla om samhällets och kyrkans representativitet och solidaritet.
Aurelius poäng är att alla dessa aspekter ryms och behövs i den kyrka som kallas folkkyrka. Folkkyrkan är ett hem för, med ett ärende till, alla dessa folk. Laós är den gudstjänstfirande församling som identifierar sig med och delar kyrkans tro och liv. Kyrkan är också en församling för óchlos, för de vinddrivna och utsatta.
Dessutom kan en folkkyrka som Svenska kyrkan handla om éthnos och vara en inkluderande församling för olika folk i det mångkulturella, tack vare sin långa historia som kulturbärare och -skapare. Detta ligger också i linje med oíkos, som handlar om den gränsöverskridande församlingen, dels i att kyrkan har med hemmen och hela samhället att göra, och dels den genom den ekumeniska rörelsen. Slutligen påminner démos om den öppna, solidariska och demokratiska församlingen.
Det som Hagerius efterfrågar – ”en kristen social kropp, en församling i församlingen som följer Jesus Kristus” – ryms alltså inom folkkyrkan, i det som avser gudsfolket (laós).
Samtidigt har han rätt i att Svenska kyrkan behöver bli mer frikyrklig. Det är lätt att hålla med honom, när han skriver om att kyrkans framtid varken ligger i en producent-konsument-relation till medlemmarna eller i myndighetskostymen. Här kan Svenska kyrkan lära mycket av frikyrkornas kreativitet. Det entreprenöriella förhållningssätt som kännetecknar mycket av svensk frikyrklighet – Hagerius eget arbete i Göteborg genom Saronkyrkan och Räddningsmissionen inräknat –imponerar.
Medan folkkyrkan genom sin långa historia tenderar att fastna i och förlamas av förvaltarskap, kan frikyrkans entreprenörer inspirera oss att söka nya vägar och bygga nytt. Medan folkkyrkan ofta har en defensiv pastoral hållning kan frikyrkans offensiv smitta av sig.
Den dag folkkyrkans stora kapital – i betydelsen ekonomi, teologi, kultur, förtroende, mötesplatser – möter frikyrkans frejdiga framåtanda kan någonting hända. Det vore en spännande ekumenik för framtiden.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.