”Mitt funktionshinder behövde få bli en del av den jag är”

– Kyrkan har varit bra på de andra diskrimineringsgrunderna. Men funktionshinder har varit en ickefråga, säger Maria Westerlund.

Vi träffas i Diakonicentralen Svenska kyrkan i Umeå. Hit kan människor komma för att bland annat vara med i sorgegrupper, få ekonomisk rådgivning eller ha ett enskilt samtal.

Maria Westerlund är diakon i Tegs församling i Umeå och har varit aktiv inom kyrkan länge.

– Kyrkan blev min räddning. Jag konfirmerades och hade väldigt bra ledare. Det var en tid i livet när det kompisgäng jag hade haft hade splittrats. Jag blev ensam och utanför. Av någon anledning vågade jag själv trava upp till Kyrkans Ungdom när konfirmationen var över. Där blev jag sedd, jag fick vänner och uppdrag.

Tiden som ungdom och ung vuxen var annars svår av flera olika anledningar. Bland annat gjorde Maria Westerlunds ovanliga sjukdomstillstånd Klippel-Feils syndrom att hon blev tvungen att hantera många svåra situationer, fördomar och reaktioner.

– Jag har varit väldigt osäker och rädd för att inte passa in och inte få vara med. Det håller på att ta sig men det har jag fått jobba jättemycket med.

Maria Westerlund beskriver det som att hon kraschade för några år sedan, kraschen hade inte enbart med funktionsnedsättningen att göra men var en orsakerna. Hon hade byggt upp ett starkt pansar mot världen och kämpade alltför hårt för att vara ”normal”, som alla andra.

– Det var slitigt och jag går i ter­api, det är så tråkigt att det ska gå så långt. Min rustning var så stark, jag ville inte släppa in nån, jag skämdes så enormt för den jag var, säger Maria Westerlund som beskriver det som en komma-ut-process där hon tog med funktionshindret i den hon var.

Maria Westerlund har funderat en hel del kring frågan om helande och vad som behöver helas.

– Jag behöver bli helad och läkt utifrån det jag har fått möta, inte bli helad till kroppen. Även om jag förstås skulle vilja slå kullerbyttor eller vrida på huvudet och se på den jag pratar med, men i dag är jag Maria. Om nån skulle säga: Men nu helar Gud dig att bli en vanlig människa, det skulle vara en skymf.

Trots att hon kände sig hemma i kyrkan, från Kyrkans Ungdom i Timrå till volontärår och ideellt arbete på stifts- och nationell nivå, tycker hon att det pratas för lite om människor som lever med funktionshinder eller diagnoser.

– Vi har pratat om hbtq-perspektivet, vi har pratat om kön, vi har pratat om ­etnicitet, härkomst, men inte lika mycket om det här, säger Maria Westerlund som nu vill ändra på det och startar en samtalsgrupp för vuxna med funktionshinder.

– Just det där att få prata Gud, samhälle, vardag utifrån det här perspektivet är viktigt. Vi säger att alla människor har samma värde men normen visar nånting annat, säger Maria Westerlund.

Sex är ett exempel på ett ämne som Maria Westerlund gärna lyfter så småningom i gruppen. Hon menar att det har varit en avsexualisering av människor med funktionshinder i samhället och en tystnad kring de här frågorna, även från vården.

– Det var inte förrän jag var 40 år som en gynekolog frågade mig om jag levde i en relation eller ville ha hjälp med preventivmedel. Jag tänkte ”va, sätter hon mig i samband med såna saker? Tror hon att jag kan ha en relation?”

Nu dejtar Maria, gillar att gå på fest och går gärna ut och dansar, även om hon vet att det är hon själv som måste bjuda upp.

– När jag blir ledsen över att ingen bjuder upp brukar jag gå hem, men jag är beredd på det.

Diakonyrket blev en naturligt följd av hennes socionomexamen och engagemanget i kyrkan. Aldrig trodde hon att hennes första handledare skulle få rätt:

– ”Du kommer att märka att din funktionsnedsättning blir en tillgång” sa hon. Det kan jag faktiskt se nu när människor hör av sig till mig. Det var en ung tjej som sa: du är ju också annorlunda och konstig, då törs jag ta kontakt med dig.