Pilgrimsrörelsen påverkar det kyrkliga livet på många sätt

Alltsedan den nutida pilgrimsrörelsens intåg i kyrka och samhälle från mitten av 1990-talet, har den blivit allt mer känd och påverkat församlingar runt om i Sverige. Så har Nordens första pilgrimscentrum i Vadstena som i år firar 25 år, följts av många andra – från Lund i söder till Selånger i norr. Allt fler pilgrimsleder stakas ut i både landsbygd och tätort och nya pilgrimsnätverk etableras – i samverkan med andra intressenter. Ja, pilgrimsrörelsen växer. Inte bara i Sverige utan i hela Norden.

Men har den haft någon påverkan på det vanliga församlingslivet och inte bara varit en exklusiv rörelse lite vid sidan om det gängse kyrkliga livet? Ja, jag tror det. Den här artikeln försöker beskriva sex olika företeelser som är kännetecknande för den nutida pilgrimsrörelsen och som till del redan påverkat det kyrkliga livet.

Kropp och själ

Människan är en psykosomatisk varelse – hon är både kropp och själ. I den samhällskultur vi i dag har så har kroppen fått en överdimensionerad betydelse. Marknaden är full av lockbeten hur våra kroppar ska se bättre ut, hur vi ska klä oss, hur vi ska hålla oss i trim och så vidare.

I kyrkan däremot har vi en ”sittkultur”, där kroppen ofta kommer på undantag. Den kom-
mer för sällan till användning.
Pilgrimsrörelsen vill kombinera användandet av kroppen med en fördjupning av själens behov. En sund själ i en sund kropp.

Enkelhet

Behovet av att ständigt skaffa mer och lagra i förråd kan sätta krokben för det som kallas livet. Några av de gamla dödssynderna har fått fritt spelrum på levnadskulturens öppna marknad: girighet och frosseri. Emellanåt överstiger tidens konsumtionsiver alla gränser.

Att frivilligt leva enkelt i dag är som att få syn på en exotisk orkidé. Pilgrimen lär sig att det räcker med sju–åtta kilos tyngd i ryggsäcken som man kan klara sig på under långa vandringar. Man lär sig att man inte behöver mycket för att leva ett gott liv och att det mesta och bästa i livet är gratis. Inte minst i klimatkrisens tid behöver vi se över våra konsumtionsvanor.

Naturen

Det finns en söndag som handlar om den första trosartikeln – midsommardagen. Övriga söndagar präglas av de övriga trosartiklarna. Skapelsen, naturen kommer lätt på undantag. I kyrkans tvåtusenåriga tradition har naturen setts som den bilderbok som näst efter Bibeln har berättat om Guds storhet och skaparkraft.

På en pilgrimsvandring lär man sig att upptäcka det fantastiska liv som naturen överflödar av. Man lär sig att se på naturen som en skapelsens katedral, där man får vandra i tystnad och goda samtal och vila vid lugna vatten och gröna ängar.

Gränsöverskridandet

Pilgrimsvandrandet är öppet för alla, oberoende av kyrkotillhörighet. Den är till sitt väsen ekumenisk, allkyrklig. När man svettas ihop, delar måltid ihop, firar mässa utomhus, delar sidor av sitt liv med andra och delar sovplats i någon kyrka eller församlingshem så minimeras ofta de olika trosuppfattningarna och man blir i stället en gemensam vandrande pilgrimsgrupp på jakt efter andlig fördjupning.

Gränsöverskridandet gäller också pilgrimer från andra religiösa traditioner. Det går utmärkt att vandra tillsammans med till exempel muslimer och judar, som har pilgrimsvandring som en integrerad del av sin tro.

Ofta kommer de som kallar sig sökare eller agnostiker med på vandringar. Vi är ju alla i en mening sökare efter mer andlig näring eftersom vi är människor.

Delande

AA (Anonyma alkoholister) har sedan länge lärt ut varför det är så viktigt att dela livserfarenheter med varandra – ofta öppet, naket, ärligt. Delande som är ett av pilgrimens sju nyckelord (frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande) praktiseras varje vandringsdag, både under vandringen, men även på kvällarna när vi sitter i ring med varandra.

För pilgrimsrörelsen är det ett av de viktigaste orden. Vi är här för att dela liv med varandra, som Gud har delat sitt liv med oss. Detta är inte något nytt för många kyrkor, men pilgrimsrörelsen poängterar vikten av att ofta använda sig av delandet.

I delandet finns också en diakonal dimension – att dela med sig till dem som behöver stöd och hjälp – de ofrivilliga pilgrimerna, de som tvingas att gå (flyktingar, hemlösa och andra).

Himlen

I många av våra psalmer finns pilgrimsmotivet väl uttryckt. I väckelsetider har himmelslängtan ofta fått en renässans. Men i dag talas inte särskilt mycket om himlen i våra kyrkor utom vid begravningar. Samtal om döden finns, men inte så mycket tankar om vad som händer därefter. För pilgrimen är slutmålet för livsvandringen en hägrande himmel. I trosbekännelsen säger vi: ”vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.” I pilgrimsrörelsen finns ett forum för samtal om liv och död och liv igen.

Den nutida pilgrimsrörelsen är relativt ny, men har redan satt avtryck i både kyrka och samhälle. Den har ofta setts som en frisk fläkt i de gamla kyrkorna. Den fortsätter att växa – även utanför kyrkornas gränser och tycks vara en kanal för människans eviga längtan att försöka närma sig de skikt som är bortom och bakom det vi ser och hör och kan ta på. En del som kommer tycker att kyrkans trösklar är lite för höga och att det är lättare att ”smyga sig in i den andliga världen” via en pilgrimsvandring.

Hans-Erik Lindström
Författare och präst i Svenska kyrkan