Py Bäckman fyller 75 år och har sjungit i närmare 400 kyrkor

Låt oss börja med doften av terpentin. Py Bäckman växte upp i Iggesund i Hälsingland med sin mamma, mormor och morfar. Både Pys mamma och morfar var skickliga tecknare och målade även i olja.

- Jag satt ofta och tittade på, det var bra underhållning. Vårt hem var väldigt skapande, det fanns många idéer och mycket inspiration. Varje gång jag känner doften av terpentin är jag tillbaka till när de ställde upp sina tavlor på stafflierna. Det var så harmoniskt och trevligt. Det man lär sig som barn danar en, säger Py Bäckman.

I dag är hon själv konstnär, vid sidan av musikskapandet. Hon målar i både olja och akvarell, gärna med katter som motiv. Inspirationen är bland andra den egna Snoken som smyger runt i huset och i trädgården. Egentligen är det inte Py som äger honom, han har själv valt att flytta in hos henne.

- Han hoppade upp i blomlådan och knackade på rutan. Nu har han varit hos mig i nästan nio år. Ägarna har försökt ta tillbaka honom men han återvänder hela tiden. Hos dem heter han Morris och hos mig Snoken – för han går här och snokar runt.

Hittade sin halvsyster

Kärleken till djur och natur går inte att ta miste på när Py Bäckman pratar.

- Mamma visade mig djuren. Jag minns en gång i skogen när vi plötsligt såg en huggorm på en sten. Mamma doppade bröd i mjölk och gav ormen, som slurpade i sig. Det var stekhett och han var ju törstig. Ormarna bits bara när de blir rädda, de är inte ondskefulla – det är snarare människorna som är det.

Py frågade då och då under barndomen vem hennes pappa var men fick inget svar från sin mamma. För några år sedan gjorde hon ett dna-test och det matchade med en för Py okänd kvinna som också bodde i Stockholm.

- Det visade sig vara min systerdotter! Jag hade en halvsyster som bodde i Gamla stan. Jag fick också veta att jag har en bror i Trollhättan. Alla vi tre syskon har olika mammor, säger Py Bäckman och fortsätter:

- Pappa hann jag ju aldrig träffa, men enligt min syster är det jag som är mest lik farsan. Det hade varit roligt att snacka med honom. Jag har några av hans brev, han var fantastisk på att uttrycka sig, kultiverad och beläst. Han umgicks med Klarabohemerna och var otroligt snygg.

Den andliga grunden lades i barndomen

Förra våren gick Py Bäckmans syster hastigt bort i cancer, precis när det börjat lära känna varandra ordentligt.

- Det var väldigt, väldigt sorgligt.

Det blir tyst i luren en stund, fågelkvittret bryter igenom intervjun.

- Vi tyckte verkligen om varandra. Det var tur att jag hann träffa henne.

Py Bäckmans andliga grund lades redan i barndomen. Hon läste Gustaf Fröding och Dan Andersson, och inte minst sjöng hon i kyrkokören i Iggesund.

- Egentligen har vi väl alla tankar om evigheten och vad som är meningen med allt, vad vi ska uträtta när vi är här.

Sjungit i närmare 400 kyrkor

Som barn var hon med i en uppsättning av Johannespassionen i kyrkan. De övade ett helt år.

- När det var färdigt blev det så andäktigt. Jag kom på där och då att man kan göra vad man vill med musik.

De senaste åren har Py Bäckman sjungit i närmare 400 kyrkor i Sverige och Norge. Hennes musikkarriär är lång och vindlande – allt började när hon som nioåring blev upptäckt av en radiokanal och fick sjunga i ”Hylands hörna” 1957.

I tonåren bytte hon visorna mot rock, fyllde arenorna och blev Sveriges rockdrottning. Med åren började hon skriva fler låttexter men också göra musik som Melodifestivallåten ”Stad i ljus”. Den finns numera med i ”Psalmer i 2000-talet”, liksom tre andra av hennes sånger. Även de älskade låtarna ”Koppången” och ”Gabriellas sång”, som inte är skrivna som psalmer, sjungs ofta i församlingarna.

TT: Vad tror du att dina framgångar beror på?

- Jag har en förmåga att göra rätt grej vid rätt tillfälle. Jag vet direkt när jag tror på något, till exempel Nordman som jag skrev texterna till. Där kände jag från början att det skulle bli stort, säger hon och fortsätter:

- Ofta blir jag som kvinna förminskad och kallad ”duktig” när jag gjort ett bra jobb – som om det var oväntat, att ingen förväntade sig att en kvinna skulle kunna vara upphovsperson till både text och musik när det gäller en superhit. Men det är inte tur, det är skicklighet.
 

VIKTORIA HANSÉN/TT