Så gör de nordiska ­länderna med kulturarvet

Den kyrkoantikvariska ersättningen, KAE, är en överenskommelse som ger Svenska kyrkan rätt att få viss ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. 

Kulturarvet är en angelägenhet för alla i landet oavsett kyrkotillhörighet, är resonemanget i de utredningar som ligger till grund för systemet.

Hur landade ersättningen i 490 miljoner?

I början av 1990-talet gjordes en utredning av Statskontoret. Den kom fram till att kostnaden för kyrkoantikvariska underhållet per kyrka och år var 130 000 i 1990 års penningvärde. Allt underhåll per kyrka bedömdes till 333 000 kronor. 
Fördelat på de omkring 2 800 kyrkor som klassas som byggnadsminnen landade detta på omkring 360 miljoner kronor. Sedan tillkom en del andra kyrkor och därtill specialfall som domkyrkorna.

Även om osäkerheterna var stora konstaterade Statskontoret att ”ett samhälleligt stöd i storleksordningen 400 miljoner kronor per år i 1990 års prisnivå kommer att krävas om samhället vill ta ansvar för kyrkornas kulturhistoriska värden i en framtid med åtskillnad mellan kyrka och stat”.

Ersättningen har i praktiken minskat

Inför separationen kyrka–stat år 2000 räknades denna siffra upp ungefär till 1996 års penningvärde.  Ersättningen började betalas ut 2002, då fick kyrkan 50 miljoner kronor. Därefter ökade ersättningen successivt till 460 miljoner år 2009.

På den nivån låg den i 15 år.

Om den kyrkoantikvariska ersättningen ökat i takt med konsumentprisindex från1996, skulle den motsvara drygt 740 miljoner kronor år 2024. 

Staten har därmed i praktiken minskat ersättningen successivt. I år är den värd 300 miljoner kronor i 1996 års penningvärde och 200 miljoner kronor mindre jämfört med 2009.

Svenska kyrkans situation 1990

Här kan det nämnas att Statskontorets uträkning gäller hela kostnaden för det som benämns som överkostnader – alltså de merkostnader som uppstår på grund av skyddsbestämmelserna i kulturmiljölagen. 

Detta är givet den situation Svenska kyrkan befann sig i 1990. Kyrkan var statlig och finansierades via kyrkoskatten. Medlemsandelen låg då på 90 procent. 34 år senare är medlemsandelen nere på 52,1 procent.

Samtidigt villkoras ersättningen så att de sökande församlingarna måste gå in med egna pengar för att kunna ta del av bidragen. Hur stor andel skiljer sig åt något mellan olika projekt. På det stora hela går Svenska kyrkan in med ungefär lika mycket pengar som staten varje år, alltså omkring 460 miljoner 2024, för just vården av det kyrkliga kulturarvet.

Kostnad per medlem

Men kostnaden per medlem har ökat i takt med medlemstappet: från 69 kronor per medlem år 2009, till 84 kronor per medlem 2023. Det är en ökning på cirka 22 procent. 

Inflationen gör dock att en kyrkomedlem betalar mindre i dag än 2009: motsvarande 62 kronor i 2009 års penningvärde.

Flera utredningar, både svenska och internationella, visar att äldre byggnader inte nödvändigvis är dyrare i underhåll än nyare kyrkor. Tvärt om visade Statskontorets beräkningar att ju nyare kyrka desto dyrare är den att underhålla. De visade också att det är stora skillnader mellan underhållskostnaderna i olika stift. 1990 var det dyrast att underhålla kyrkor i Västerås stift, billigast i Skara.

Mycket skiljer de nordiska länderna åt. Kan man då jämföra dem? 

– Det här är komplex materia. Det är inte lätt att jämföra de nordiska länderna, systemen och bestånden skiljer sig åt, säger Markus Dahlberg, enhetschef för kulturarvsstöd i Svenska kyrkan.

Det är också en brasklapp som det svenska Riksantikvarieämbetet kastar in i en mejlväxling med Kyrkans Tidning.

Men en jämförelse kan ge inblickar i hur olika länder jobbar och hur ansvaret fördelas.

Svenska kyrkan sticker ut i den nordiska kontexten eftersom kyrkan inte längre är statlig. Det land där förhållandena liknar de svenska mest är Finland. Norge har i år sjösatt ett helt nytt system för ersättning till kulturarvet. Danmark tycks i en jämförelse lägga betydande summor på det kyrkliga kulturarvet, men lejonparten kommer från medlems­avgifterna.

Förhållandena på Island var svårare att kartlägga och lämnas därhän i denna jämförelse.