Statsminister Ulf Kristersson kunde inte närvara när Martin Modéus togs emot som ärkebiskop, på grund av sjukdom. Det tal han skulle hållit vid lunchen efter högmässan, lästes istället av Jakob Wirén, teologisk sekreterare, en av dem som höll ordning på den långa talarlistan.
– Har man en hustru som bara är veckor ifrån att själv prästvigas, så känns det extra förpliktigande för mig att som nyvald statsminister hålla tal till en lika nyinstallerad svensk ärkebiskop, började talet.
Ulf Kristersson lämnade Svenska kyrkan
Ulf Kristersson gick vidare med att beskriva sin relation Svenska kyrkan, som han lämnade som ung i protest mot statskyrkan:
– Många år senare var jag tvungen att ställa mig frågan: Om man har gift sig i Strängnäs domkyrka, om man har låtit tre barn döpas, om dessa tre barn alla har konfirmerats i Svenska kyrkan – och om man själv inte har några andra planer än att någon gång i en avlägsen framtid begravas i Strängnäs domkyrka – varför är man då inte medlem i denna fina svenska kyrka? Eftersom jag inte hade något bra svar på frågan, ville jag bli medlem igen.
Lättare sagt än gjort
Statsministern kunde dock skämtsamt konstatera att det var lättare sagt än gjort:
– Kyrkan verkade mer van vid människor som vill gå ur, än människor som vill komma in.
Men efter några försök var ordningen återställd.
– Jag var inte längre någon som snyltade. Sedan dess är jag både supporter och medlem. I medgång och motgång. När jag håller med kyrkans företrädare och när jag funnit skäl att säga ifrån. Lite grann som i nöd och lust. Hustrun frågar ibland om jag dessutom numera är troende – och jag brukar svara att jag i vart fall tror på Strängnäs domkyrka.
Samlas i kyrkorna i advent och jul
Ulf Kristersson resonerade kring att många tror just på det sättet. Är ”kulturellt kristna” , men har en sökande relation till själva tron.
– Vi samlas alla i kyrkorna nu, till advent och till jul, och vid alla de andra viktiga ögonblick i livet då kyrkan är ett självklart centrum. När själva livet slår till – vid vigsel, dop och begravning, förstås. Men också när livet mest är svårt, för en själv eller för andra. För några få, eller för väldigt många. När vi måste sörja gemensamt. Eller vill fira sommarens ankomst tillsammans med våra skolbarn. I den meningen står min kyrka verkligen mitt i byn.
Staten och kyrkan skild åt
Numera är staten och kyrkan skild åt, precis som Ulf Kristersson ville när han var ung.
– Men idag vill jag ta fasta på att vi står så nära varandra i många andra avseenden. Vi har olika roller, olika uppdrag och olika uppdragsgivare – men verkar samtidigt helhjärtat på samma unika och vackra geografiska plats i en orolig värld. Vi har ansvar för samma människor, men på olika vis. Vi tjänar våra medmänniskor, men på olika vis. Och med den respekten för varandras olikheter så tror jag att vi kan göra mycket mer gemensamt, för människor i vårt land och i andra länder.
– Jag ser det på hemmaplan, som ännu ett par veckor är just ett stenkast från Strängnäs domkyrka. Jag ser det när kyrkans diakoner tar de svåra existentiella samtalen, som man önskar att fler människor fick vara med om. Jag såg det som socialborgarråd i Stockholm, när kyrkan både kunde och ville göra unika insatser som inte alls fanns föreskrivna i någon lag. För att kyrkan ville – inte för att kyrkan var tvungen.
Stadsmissionens kunde hjälpa
Ulf Kristerssons tal gick vidare med att beskriva samarbetet med Martin Modéus efterträdare som biskop i Linköping, Marika Markovits. Hon var direktor för Stadsmissionen när han själv var socialborgarråd i Stockholm.
– När vi båda insåg att den socialtjänst som jag ansvarade för var nödvändig för att fatta allvarliga myndighetsbeslut, men inte alls tillräcklig för att möta en människa i nöd men som var rädd för just myndigheter. Medan Stadsmissionen tvärtom kunde göra sådant som låg bortom lagens krav, men inte alls kunde gripa in och genom ett myndighetsbeslut rädda ett svårt socialt utsatt barn. Vi behövde helt enkelt varandra.
– Allt detta har präglat min syn på kyrkan, och min tro på Svenska kyrkan.
Ser fram emot en dialog
Ulf Kristersson konstaterade i sitt tal att både han och Martin Modéus nu bär på ett stort ansvar i vårt land.
– Helt olika sorters ansvar och vi kommer säkert ibland att ha samsyn och ibland skild syn. Så ska det naturligtvis vara. Och jag ser fram emot nära dialog med dig i båda fallen. Du ska veta att jag hyser stor respekt för vikten av det ledarskap som du nu ska utöva och för behovet av den andlighet och det sökande som kyrkan har 2000 års erfarenhet av. Statens 500 år blir plötsligt inte alls lika imponerande.
– Så när våra vägar korsas de kommande åren, så kan vi båda tänka på att det finns likheter mitt i skillnaderna. Vi har båda starka övertygelser. Och vi är båda besjälade av att göra det bästa vi kan för människor i gemenskap med varandra. Min dörr kommer alltid vara öppen för samtal, avslutade statsministern.
