Bland deltagarna finns ärkebiskop emeritus KG Hammar, Kristna Fredsrörelsens generalsekreterare Lotta Sjöström Becker och läraren, dj:n och civilsamhällesorganisatören Iraj Shirkhani. Ämnen som tas upp under dagarna är klimatkrisen, kärnvapenhot, upprustningsspiraler och vacklande demokratier.
Det hela beskrivs som ett forum för fördjupande samtal och reflektioner bortom polemik och enkla svar – i rörelsen från det lilla till det stora, från eftertanke till handling.
- Vi behöver skapa forum där vi lyfter blicken och pratar om vad det finns för behov under tider av oro, i en orolig värld. Ett utrymme för fredslängtan och fredliga samtal har inte funnits. Det känns viktigt att få visa att det går att agera fredligt och konstruktivt även i svåra tider. Speciellt när våra politiska ledare inte pratar om och problematiserar att vapen och våld ses som lösning på den problematik som pågår, säger Lotta Sjöström Becker.
Kyrkornas roll i arbetet för fred
Under fredagen medverkar bland annat författaren och aktivisten Fatemeh Khavari, professorn i freds- och konfliktforskning Isak Svensson och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan Karin Wiborn. De deltar i ett panelsamtal om framtidens våldsmotstånd, kyrkornas roll i arbetet för fred och rättvisa, samt strategier för gemensam mänsklig säkerhet.
Vad kan man vänta sig som besökare?
- Att få andra perspektiv och att reflektera över varför det är så viktigt att påminna sig om olika drivkrafter som inte grundar sig i vapen och våld. Utan som grundar sig i hur man får fred. Hur kan man tänka och agera som istället ökar möjligheten till mer fred. Det betyder inte att alla tycker exakt likadant. Men att man i ett bra samtalsklimat kan knåda och titta på omvärlden och oss själva, vår tro och övertygelse utifrån olika perspektiv.
Enligt Lotta Sjöström Becker har responsen på kvällarna varit mycket god och hon hoppas att det ska resultera i en känsla att människor tillsammans både kan hitta inspiration och tröst. Hon har ett budskap, både till politiker och till den enskilde.
- Att politiker åtminstone prioriterar och problematiserar det militära språkbruket och strategierna. Jag skulle önska att det fanns ett mer konstruktivt samtal om vad våra politiker vill att politiken ska leda till. Sedan vill jag också uppmuntra till att återuppta svensk folkrörelse. Vi kan inte sitta och vänta på att förändringen kommer från politikernas håll. Vi måste börja prata. Andra vägar framåt är både möjliga och nödvändiga. Vi behöver vara lite besvärliga och ta plats.
