Ukraina får inte offras på lögnens altare

På väggen i mitt kontor hänger en inramad Expressen från 1945. Den har rubriken ”Fred i Europa”. Som en lättnadens suck efter år av världskrig och lidande – men också en påminnelse om att fred alltid kommer till ett pris.

Förutom det ofattbara mänskliga lidandets pris, blev Tyskland själva djupt skuldsatta. 

Det är naturligt att en aggressor får betala för sina handlingar, men vi vet också att segrarna alltid har tolkningsföreträde.

Så krossades nazismen

Nazismen krossades till slut genom en allians mellan USA, dess allierade och Sovjetunionen. 

Så när Tyskland blev den yttersta symbolen för ondska i efterkrigstidens historieskrivning, med Auschwitz som dess helvete, klarade sig Sovjet med sina liknande helveten undan. Folkmordet på Ukrainare i 1930-talets början är bara ett av dem. 

Om den allians som funnits tidigare under kriget mellan Sovjet och Nazityskland bestått hade utgången kanske blivit en annan.

Såg en annan sida

USA och Väst hade dock sett den sidan. När vapnen tystnade började en ny konflikt: det kalla kriget. Europa delades, Väst byggdes upp med USA som den självklara ledstjärnan, medan Öst föll i händerna på en kommunistisk diktatur som byggde upp sitt eget kärnvapenlager och maktcentra.

Gränsen mellan världarna gick fysiskt genom Berlin, där muren skulle skilja dem åt. Men de osynliga förutsättningarna var om möjligt ännu mer befästa. 

Medan Väst-Europa kunde distansera sig från nazismens dödskult, vilken de fjärmat sig från, tog Sovjet aldrig avstånd från sin egen. 

Dissidenter fängslades, arbetsläger fylldes, och förföljelsen av oliktänkande fortsatte. Stalin dog exempelvis under en våg av antisemitism, och det finns indikationer på att en storskalig deportation av judar planerades till norra Kazakstan. Skillnaderna mellan hans kommunism och Hitlers Nazism var kanske hårfina.

Riv ner muren!

När USA:S president Ronald Reagan 1987 uppmanade Gorbatchev att ”riva ner den där muren” var det en uppmaning till hela Östblocket att öppna sig mot demokrati. När muren föll fanns hopp om en ny era. Flera östländer såg sin chans att närma sig Väst – och tog den. Genom medlemskap i EU och NATO hoppades de på en varaktig säkerhet.

Men vi vet vad som hände sedan. Georgien invaderades. Donbas annekterades. Till slut kom den fullskaliga attacken på Ukraina den 22 februari 2022. Ryssland valde imperialismen framför samarbetet och började återuppbygga sitt gamla imperium med våld.

Idag ser vi en amerikansk president, Donald Trump, som öppet ifrågasätter USA:s stöd till Ukraina och sprider narrativ som tidigare endast hörts från Kreml. Som påstår att Ukraina lurat USA på pengar och nu ska betala tillbaka med naturresurser. På sociala medier delar han själv ryska propagandamyter: att Ukraina startade kriget, att Ryssland bara vill fred, att USA förts bakom ljuset.

Ett svek från Väst

Det är ett svek – inte bara mot Ukraina, utan mot den världsordning som gällt sedan 1945. Där Reagan ropade efter frihet, har Trump istället förespråkat makt framför allt. Om det än ska ske med hjälp av lögn.

24 februari är årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Hundratusentals har stupat. Tusentals ukrainska barn har tvångsförflyttats till Ryssland, civila har terrorbombats, hela städer har raderats.

Två år senare är det tydligt: historien upphör aldrig. Gamla imperier dör inte, de väntar på sin stund. Ukraina har påmint oss om att frihet alltid måste försvaras – och att den alltid kommer med ett pris.

Lyssna på prästen

För kristna blir frågan såklart prekär. Men det går inte att komma undan den lutherske prästen, och motståndsaktivisten Dietrich Boenhoeffers jagande ord från världskrigets Tyskland;

”Tystnad inför ondskan är i sig ondskefullt: Gud kommer inte att hålla oss oskyldiga. Att inte tala är att tala. Att inte handla är att handla.”

Om sanningen ska göra oss fria kan vi inte acceptera en fred baserad på lögn. Vi kan inte låta det nya sovjet komma undan likt det gamla – och fortsätta vara en förtryckarstat för sitt eget folk.

Jag, du, Sverige och Europa måste ställa sig frågan: Vad ska framtidens förstasidor bära för rubriker? Och vad ska en varaktig fred få kosta – och för vem?