Vardeljus – en storm som rev löven av trädet

I november 2017 gick vi längs vattnet och väntade en storm. Ett träd som kämpar i blåsten, och kvinnor som samlas i storm. För rösträtt, för ämbetsrätt, för rätt att älska vem du vill. Jag tänker på kriser och krig och på den särskilda beredskap och gemenskap som uppstår – det akuta och livsviktiga nu. Vi måste göra något, och vi måste göra det nu!

Det var inte så många som kom. Sedan kom det fler. Men några skrev. Några bjöd in till gudstjänst med dans. Några ordnade bibelstudiegrupper för kvinnor där bibeltexter som rymmer våld mot kvinnor – det finns många att välja bland – studerades och tolkades i ljuset av det vi just fått veta. Några demonstrerade, skrev artiklar och motioner, några ringde runt till stiftskanslierna och frågade: vad gör ni nu?

Arbetet med #vardeljus, att bidra till att uppropet blev av, att försöka hålla det vid liv, att aktualisera frågorna, påverka kyrkopolitiker och att studera och analysera de nästan 400 vittnesmålen har varit bland det svåraste jag har gjort. Men också något av det allra viktigaste.

Först gjorde vi som vi blivit lärda. Vi väntade och tittade uppåt. När skulle kyrkoherden, kyrkorådet, stiftet, biskopen, domkapitlet, ärkebiskopen, kyrkomötet, kyrkokansliet egentligen svara. Och göra något? Men ärkebiskopen skrev också under uppropet och kyrkokansliet säger att de hade arbetat med dessa frågor i tjugo år, att det finns kontaktpersoner i varje stift som stöttar de utsatta. Så, vad gör vi nu? De säger ”allt är väl, allt är väl”, men liksom profeten Jeremia undrar vi om det verkligen är så väl.

Vi fick vi tänka om. En plats, en blick. Ett sätt att tala om det här.

Jag läste och studerade berättelserna och identifierade ”de farliga rummen”: sakristian, chefens kontor, själavårdsrummet. De farliga ”tillstånden”: att vara i osäker anställning, under antagning, gravid, och ”de särskilt utsatta”; kvinnliga präster, ensamarbetande och unga. Vi har 33 berättelser som rymmer övergrepp på minderåriga. Trettio-
tre.

När nationella arbetsgruppen för stiftens kontaktpersoner mot sexuella övergrepp, på uppmaning av kyrkostyrelsen svarar på Sandra Signarsdotters motion till kyrkomötet (2018:88), uppmanar de alla nivåer i kyrkan att lyfta dessa frågor. Det är gott och riktigt. De uppmanar biskopsmötet till teologisk fördjupning och lyfter särskilt fram frågorna om förlåtelse, synd och försoning. Inte ett ord om makt, om patriarkala arv och genusstrukturer.

Samma vinter som varde ljus blev till, publicerades även frikyrkornas upprop #sanningen skall göra er fria – samt pensionärernas, socionomernas, polisernas och skådespelarnas. Och scenarbetarnas. Och akademikernas. De museianställda, arkeologernas, studenternas.

Våld och trakasserier utfört av män mot kvinnor, visar det sig, är oändligt mycket mer omfattande än vad som någonsin tidigare framkommit. Läkare, jurister, kvinnor med funktionsvariationer och kvinnor i missbruk vittnar om liknande mönster. Händer. Blickar. Upprepade våldtäkter. Och efteråt tystnad och skam.

Berättelserna har producerat ett unikt historiskt material som kommer att lämnas till eftervärlden som en berättelse om en tid i vår historia, övergången från ett samhälle där män hade mer makt än kvinnor till något annat, något ännu icke. I kyrkans sammanhang sammanfaller tiden för vardeljus med övergången från en kyrka knuten till stat och kungamakt, till en kyrka som är en del av det civila samhället.

Jag ser kvinnor som står utanför gudstjänstlokaler med plakat. Eller som viker ihop ett papper, tecknar några ord, och ställer det på ett bord: ni som vill tala om #vardeljus, vi samlas här.

Svenska kyrkans metooupprop skapades av kvinnor i olika yrkeskategorier, studerande, anställda, arbetslösa, pensionerade tillsammans. Det organiserades via sociala medier i ett akut historiskt nu. Vardeljus kom till som ett utomparlamentariskt, aktivistbaserat gräsrotsarbete i likhet med all annan rättighetskamp i historien. All. De drivande var ofta själva drabbade, men gränsen mellan det personliga engagemanget och den politiska motivationen var inte väsentlig.

Och nu, två år senare, blir vi aktivister inbjudna till ministrar och sakråd, till debatter och frukostmöten. Det sker mestadels utanför kyrkan, två år efteråt. Och nu, när forskare från olika universitet också utanför kyrkan börjar titta även på vårt upprop är det två tydliga mönster som träder fram.

”Våra” berättelser rymmer i högre grad ett nedtystande av det som har hänt och dubbelbestraffning av den som utsatts eller den som påtalar en brist. Det andra som är särskilt med Svenska kyrkans berättelser (jämfört med till exempel skådespelerskornas och arkeologernas) är att de innehåller fler övergrepp mot minderåriga. Smaka på detta: tystnadskultur och sexuella övergrepp på barn, det är Svenska kyrkans bidrag i den samlade berättelsen om metoo.

Min konfirmationspräst händer var plötslig över hela min kropp. På ett liggunderlag med sovsäcken öppen, det va supervarmt eftersom vi tränges runt 60 personer i den lilla stugan.

De sa att det var bäst att inget säga, eftersom jag var i antagningsprocess. (Två exempel ur blogvardeljus)

Varde ljus förändrade vår självbild, vårt sätt att arbeta med dessa frågor, men allra mest vårt sätt att tänka. Vi bad inte om lov. Men vi förändrades. Vi gick längs vattnet, kände oss trötta och ensamma, men vi gjorde det ändå.

Först senare insåg senare vi att vi tillsammans bidragit till en ”auktoritetsförskjutning” i frågor som handlar om arbetsmiljö, sexuella kränkningar och våld i kyrkans miljöer, vilket Karolina Tängmark lyfter fram i sin masteruppsats från våren 2019.

Nu är det förflyttningen från förlåtelsediskursen till ansvar som det handlar om. Att följa svensk lag kan väl inte vara ett krav – det är väl en självklarhet? Att samverka med andra. Att bryta tystnadskulturer, att avslöja passiviserande maktstrukturer och skadliga genusmönster i våra egna miljöer och att tillsammans skapa arbetsplatser som präglas av trygghet och mod.

I november 2017 gick vi längs vattnet och väntade på en storm. Sedan föll alla löven, bredde ut sig som en bönematta. Nu ser vi uppåt, ser hur trädet sträcker sina grenar, bildar ett nätverk i skönhet, utsatthet och kraft.

Och vi vet att rötterna letar sig starka fram under jorden.

Anne Sörman