REPLIK. Att en humorbefriad kyrka skulle bli ett resultat av ökad medvetenhet om sexuella och andra kränkningar är ett grundläggande missförstånd, understryker debattör Anne Sörman.
Jag skev för några veckor sedan en text i Kyrkans Tidning. Jag uttryckte dels en upplevd tystnad efter publiceringen av uppropet Vardeljus som undertecknats av mer än tusen kvinnor i Svenska kyrkan, dels ville jag fördjupa diskussionen.
I texten, som rubricerades med min avslutande uppmaning: "Ta sikte mot en postpatriarkal kyrka" försökte jag utifrån en läsning av tre ganska "oskyldiga" exempel bland de hundratals vittnesmålen få syn på några saker som jag uppfattar speciella med övergrepp och kränkningar just i kyrkans värld.
Julia i Strängnäs stift tycks ha missförstått det mesta både i min text och i metoo-rörelsen som helhet. Om någon annan läsare har tankar om det jag skrev, så vore det spännande att ta del av.
Inget enda upprop, inte heller Vardeljus har pekat ut någon enskild man eller män i allmänhet.
Att en humorbefriad kyrka skulle bli ett resultat av ökad medvetenhet om sexuella och andra kränkningar är ett grundläggande missförstånd.
Den som läser vittnesmålen i uppropet som nu finns samlade i bloggen Vardeljus kommer snart att se att många som utsätts för kränkningar och som har berättat om dem, har bemötts med kommentarer som: nu gör du väl en struts av en fjäder, han menade nog inget illa, har du ingen humor? Lite får du väl tåla.
Vardeljus som en del av metoo, är en rörelse som lyfter fram en tystad erfarenhet, som visar sig var väldigt mångas och som säger att vare sig små eller stora kränkningar är ok. Att det är nog nu. Att det börjar bli dags att ta nästa steg.
Att det finns ett samband mellan den oskyldigaste kommentaren och det allvarligaste sexuella övergreppet var ärendet i min text. Jag försökte analysera tre till synes ’oskyldiga’ vittnesmål bland de flera hundra och lyfte fram några aspekter som gör kränkningar i kyrkans värld speciella;
1) de ofta asymmetriska relationerna,
2) sammanblandningen av heligt och intimt
3) och att vi ofta möts i slutna rum.
Här skulle jag gärna se en fortsatt diskussion.
Humor och ironi kan vara ett sätt att synliggöra och kritisera maktmissbruk, dålig kvinnosyn och förminskande eller ’gubbiga’ kommentarer. Men vi är nog många som inte kommer på de där avväpnande och roliga orden förrän efteråt. För att använda humor som redskap krävs att du känner dig trygg, att du inte har en osäker anställning eller en antagning att riskera. Vi är många som snarare har erfarenheten av att svälja dåliga skämt och att sitta tysta när någon går över en gräns. Vi hade önskat att någon sa ifrån.
Hjälp oss gärna att hitta smarta och roliga sätt att i stunden bemöta kränkningar, våld och osynliggörande för att sedan fortsätta samtalet.
Det vore underbart om vi kunde skratta mer tillsammans, utan att någon behöver vara rädd.
En kyrka utan humor. Nej tack. En kyrka utan kränkningar och kränkande kultur. Ja!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR