Nu har vi lämnat reformationsåret bakom oss. Det har inneburit en viktig resa för vår kyrka. Händelsen i Lund och Malmö den 31 oktober 2016 har skrivit historia och bidragit till att många reformationsgudstjänster världen runt har firats ekumeniskt som kristusfester. Det var inte kyrkans splittring som stod i cent-rum utan den gemensamma glädjen över evangeliets befriande ord och uppdrag.

Här hemma har teologifestivalen i Uppsala, Världens fest i Västerås, satsningen på bokmässan i Göteborg och reformationshelgen i slutet av oktober skapat församlingsövergripande möten. En och annan Luther har väl också puttats ner från kultursveriges axlar. Det reformatoriska arvet ger råg i ryggen för att med aposteln Paulus kunna säga: ”Jag skäms inte för evangeliet” (Rom 1:16).

Den frimodighet som har skymtat fram under reformationsåret ska vi nu inte ge upp (Hebr 10:35)! De fem imperativen ur skriften Från konflikt till gemenskap visar vägen för hur vi ska se på och umgås med varandra i våra församlingar och kyrkorna emellan:

* Börja alltid i enhetens perspektiv även om splittringen och skillnaderna ofta är lättare att se. I ljuset av Guds nåd är allt en gåva innan det blir uppgift. Det gäller också våra mödor att hålla ihop och nå enhet.

* Låt oss vara beredda att låta oss själva förändras genom mötet med ”de andra”.

* Låt oss på nytt förpliktiga oss till att söka synlig enhet.

* Vi bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid. Det möjliggör inte bara gemensamma ord utan även gemensamma handlingar.

* Därför bör vi vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och tjäna världen.

Det är ett kännetecken för luthersk teologi att den uppträder parvis: människan samtidigt rättfärdig och syndare, människan inför Gud och inför världen, Gud som dold och uppenbarad, lag och evangelium, de två regementena, korsets och härlighetens teologi, frihet och tjänst, nåd och kallelse. Det handlar alltid om relationen mellan två poler. Ibland är det både - och som i fallet med rättfärdig och syndare. Ibland är det rena motsatsen som mellan härlighetens och korsets teologi. Det som utmärker duktiga teologer och förkunnare är att de kan hantera skillnaderna och relationerna mellan dessa poler på rätt sätt. Kanske skulle man kunna säga att lutheraner har stöpts in i en viss faiblesse för att resonera dialektiskt, med mycket ”å ena sidan – och andra sidan”. Det är i så fall inte en dålig egenskap. Att kunna bena upp komplexa sammanhang och se relationer från olika perspektiv är en viktig färdighet. 

Relationen mellan de så kallade två regementena är ett bra exempel på detta. Skillnaden mellan det andliga och det världsliga regementet har ofta misstolkats som ett sätt att ställa kyrka och samhälle respektive politik emot varandra. Än idag sägs det ibland att endast det andliga ska vara föremål för kristen omsorg medan det världsliga får ha sin gång. Med en sådan tolkning av de två regementena har kristna själva smitit från ansvar eller pådyvlats tystnad och tvingats till blind lydnad i världsliga angelägenheter. Under tredje riket var det ödesdigert. Det nödvändiga motståndet uteblev i stor utsträckning.

Luthersk teologi ser skillnaden mellan tro och politik inte för att separera dem utan för att hålla dem samman på rätt sätt. Rättfärdighet och rättvisa hör helt enkelt ihop. Den som tror på rättfärdighet är också intresserad av att det går till så rättvist som möjligt i världen.

Tvåregementsläran pekar på två olika sätt som Gud har för att ta hand om sin älskade värld. I det andliga regerar evangeliets glädjebudskap, utan tvång och endast med övertygelsens makt. Det är Guds ”egentliga verk”. I det världsliga däremot krävs lagar och ordningar som upprätthålls vid behov med tvång och våld för att människor ska kunna leva i fred och trygghet. Det är Guds ”främmande verk”. Denna tankemodell kan hjälpa oss att förstå hur vi kan samverka med människor utanför kyrkan i det offentliga rummet, oavsett tro. Samtidigt uppmanar oss tanken på de två regementena att inte göra avkall på vår egen tro i det offentliga rummet. Vi behöver inte bli ”neutrala” för att platsa där. På det viset hålls de två sfärerna ihop.

Men skillnaden är också viktig. Tvåregementsläran får oss att protestera när det görs politik av religion och religion av politik. Den värnar också om skillnaden mellan statlig myndighetsutövning och religion. Och den påminner oss om att det kristna språket många gånger behöver översättas så att det förstås i det offentliga rummet. Ofta hjälper de mänskliga rättigheterna oss att hitta ett sådant språk. Den som inte vet något om Jesus, barnen och nytestamentlig teologi – och inte anser det vara relevant heller – kan sannolikt i alla fall tillgodogöra sig barnkonventionens språk.

Kyrkor från olika delar av världen har inom Lutherska världsförbundet arbetat med frågan om kyrkans politiska roll. Resultatet är ett studiedokument som heter Kyrkan i det offentliga rummet (finns att ladda ned) som har visat sig vara användbart i Indien liksom i Nordamerika, i Afrika liksom i Latinamerika. Och jag tror att det också kan vara till hjälp i Norden och Sverige. Det rekommenderas varmt till läsning och samtal.

Med önskan om en välsignad jul och ett gott nytt år i kyrka och samhälle,

Antje Jackelén, ärkebiskop