Skrovliga stenar symboler för vandring på törne

Kan en sorg vara helig? Jag tror det. Om man låter den vara det. Jag har nyss lagt ifrån mig Carl Dahlbäcks bok Jag skall bära din sorg till Nikkaluokta. Och jag gör det med samma känsla som när jag släcker ljusen efter min gryningsmeditation eller sitter ensam kvar i samtalsrummet.

Det är något inom som behöver få klinga av och stilla sig i sin egen takt. Jag vill dröja kvar en stund i den andäktiga eftervärmen, innan det är dags att tag sig andra uppgifter an.

Den yttre ramen i Dahlbäcks bok rymmer två verkligheter. Den första är en sorg så smärtsam att den till slut tvingats ut mellan pärmar. När hans hustru Carina drabbas av ALS, drabbar sjukdomen obönhörligen allt och alla runt omkring.

Naket och nära får vi följa både Carl och Carina (och deras barn) på färden mot det oundvikliga slutet. ”När farkosten lägger ut på djupa vatten för den allra sista resan finns det ingen annan bredvid oss i båten.” Det gäller den som är på väg att dö – men också den som sörjer. ”Jag ville behålla henne vid min sida… Jag var ännu inte beredd att låta henne gå.”

De av oss som tvingats släppa taget om önskningar och älsklingar och drömmar och längtor vet med stort igenkännande vad Dahlbäck här talar om.

Den andra delen av bokens yttre ram är en fjällvandring mellan Abisko och Nikkaluokta, med de vackerheter och vanskligheter en sådan färd för med sig. Det är en reseskildring kantad av reflektioner kring Dag Hammarskjölds Vägmärken. Också här är författaren en utmärkt guide och det märks att han är väl bevandrad i det landskap som Hammarskjöld tecknar konturerna av i sina dagboksanteckningar.

Men för undertecknad är det som läker och lättar, allra påtagligast, den inre resa som författaren tar läsaren med på. Dahlbäcks sorgevandring är djupt gudsförankrad. De skrovliga stenarna på Kungsleden blir symboler för en vandring på törne. De öppna vidderna ger genom författarens skickliga penna en öppning mot nya horisonter, under, bortom och tvärs igenom.

Det är få förunnat att låta gudsverkligheten anas genom raderna utan floskler och fromlerier. Det är den hantverksskickligheten som låter läsaren förnimma att sorg kan vara helig och att den också kan gnistra som en diamant när den slipats av tusen tårar.

Dahlbäck behärskar en svår konst. Han balanserar skickligt på den slaka lina som skiljer personligt från privat. Att vara privat är att berätta om sina sår. Att vara personlig är att berätta om sina ärr. Dahlbäcks skildring är djupt personlig. Men ingenstans i boken vaknar tanken att texten skulle vara alltför privat och ämnad för de närmaste vännerna eller höra hemma i själavårdsrummet.

Från en gammal sorgetyngd fjällvandrare till en annan; stort tack för livsvist sällskap. Och för det trösterika i att en dag tillåta sig att lägga andras sorg ifrån sig, för att till sist läka sin egen.

Göran Larsson