Strukturförändring utan teologi ökar identitetskris

Det har gått en tid sedan Svenska kyrkan avskildes från staten år 2000, en process och händelse som kan förstås som en avgörande strukturförändring som ledde in Svenska kyrkan på ”den nya vägen” där identiteten eller berättelsen om vad kyrkan är tids nog skulle behöva rekonstrueras givet förändringen. Från något etablerat och inarbetat vid startpunkten för övergången år 2000, till något gradvis nytt och okänt, så var alltjämt Svenska kyrkans identitet initialt relativt stabil.
 
Så tenderar också människan att förhålla sig till förändrade livsvillkor och övergångsfaser. Inledningsvis lever hon kvar med den gamla identiteten intill dess hon tvingas ta itu med berättelsen om vem hon är och vart hon ska givet den nya livssituationens förutsättningar. I dag nitton år senare så har dock ”den nya vägen” för Svenska kyrkan följts av en omfattande inomkyrklig strukturförändring utan att ett robust teologiskt identitetsarbete över tiden fått ta plats.
 
Med förändrade livsvillkor för Svenska kyrkan, i en dynamisk och pluralistisk tid, bör naturligtvis ett genomarbetat teologiskt identitetsarbete underbygga en intern strukturförändring. När en genomgripande förändring görs utan att utgå ifrån, eller åtminstone harmoniera med, en teologisk berättelse om vad kyrkan är och vart den ska så finns det en uppenbar risk att en sådan accelererar en identitetskris och vilsenhet, samt blir till ett organisatoriskt uttryck för ett famlande efter en tid och identitet som flytt. En förändring kan således bli till ett utanpåverk som saknar djupare teologisk förankring och därför vidgar identitetsklyftan.  
 
I stället för teologi så finns det i dag en inbäddad sekulär berättelse som fostrat stora och för Svenska kyrkan strategiskt betydelsefulla strukturförändringar: New Public Management (NPM). Denna teori kring verksamhetsledning och organisation bygger på idéer om rationalisering och bättre utnyttjande av ekonomiska medel och resurser genom centralisering, koncentrerad makt, hierarki, explicita standarder, mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar för att nämna några av de identitetsmarkörer som återfinns i NPM.
 
Detta sekulära paradigm ligger till grund för den pågående strukturförändringen inom Svenska kyrkan där sammanläggningar av pastorat och församlingar till större driftsenheter okritiskt anses vara lösningen för framtiden. Även om denna teori är ifrågasatt och ny forskning (Hansson & Hansson, 2018) visar att försämrad arbetsmiljö i olika utsträckning följer sammanläggningar så är det signifikanta i processen att teologisk analys saknas.
 
De underliggande och tongivande motiven som legitimerar berättelsen om strukturförändringen är den om ett nationellt förvaltningsadministrativt och ekonomiskt företag, med regionala och lokala delar, som ska rationaliseras och som heter Svenska kyrkan. Den bärande berättelsen om vad Svenska kyrkan är och vart kyrkan ska korresponderar bäst med berättelsen om en tjänsteproducerande religiös och kulturell serviceinrättning städslad av New Public Management med dess identitetsmarkörer.
 
En annan strukturförändring som också kan fogas in i den övergripande berättelsen om omfamnandet av New Public Management inom Svenska kyrkan är det inrättade Utbildningsinstitutet (med verksamhet i Uppsala och Lund) som inneburit en partiell centralisering av profilutbildningarna (präst, diakon, pedagog, musiker).
 
I dag befinner sig således Svenska kyrkan i en situation där flera på varandra efterföljande och delvis samexisterande strukturförändringar med ett dominerande ekonomiskt och förvaltningsadministrativt paradigm (NPM) för ögonen, i kombination med en teologisk förflackning, skapat det jag vill beskriva som en inomkyrklig sekularisering. Något som i sin tur leder till en växande teologisk identitetskris inuti kyrkan.
 
Begreppet inomkyrklig sekularisering förstås här som frånvaron av teologisk analys inom ramen för strategiska och strukturella beslut som istället underblåsts och legitimerats av sekulär verksamhetsledningsteori vilken kommit att ge oss en implicit världslig berättelse om vad kyrkan är och vart den ska.
 
Detta kommer bland annat till uttryck i strukturbeslutet om sammanläggningar av pastorat och församlingar som inte föregicks av teologisk analys, vilket tydligt framgår i Svenska kyrkans utredning Närhet och samverkan 2011:2. Identitetskrisen innebär således att det saknas en bärande teologisk berättelse om Svenska kyrkan i en förändrad tid.
 
I ljuset av den kontext och situation som Svenska kyrkan befinner sig i behövs därför en genomgripande teologisk analys som återinrättar och aktualiserar en teologisk berättelse om vad kyrkan är och vart den ska, en berättelse som bygger på både kontinuitet och diskontinuitet, det gamla och det nya. Detta menar jag skulle kunna skapa en teologisk identitet som kan integrera Svenska kyrkan. En berättelse som kan lotsa kyrkan vidare in i den framtid som vi redan i bakvänd processordning, utan teologiska analyser och betänkanden, formerat oss inför.
 
I detta skede så behövs därför modiga biskopar som vågar formulera sig kring denna uppgift och ta sig an den. Som teologiska och andliga ledare menar jag att biskoparna både behöver initiera och prioritera detta uppdrag och ge det stort utrymme i syfte att mejsla fram en bärande berättelse om vad vi är och vart vi ska när vi nu vandrar vidare på ”den nya vägen” där ekonomi-förvaltning-administration har kommit att spela en växande huvudroll på bekostnad av teologi.