Använd inte Jesus som tillhygge

”Du känner ljudet från två händer som klappar, vad är ljudet från en hand som klappar?” Att meditera över en koan likt denna anses inom buddismen vara en väg att nå den sortens kunskap där sådant upphävs som det logiska förnuftet uppfattar som motsatser.

Tanken på den sortens kunskap kommer osökt för mig, när jag återigen ser argument för att kristen tro skulle vara en säkrare och sannare väg till Gudskunskap än ickekristna religioner och att Svenska kyrkan är för feg för att driva Kristus på det sätt som kan förväntas av en kristen kyrka. Hur i all sin da’r kan någon ha mage att kalla respekten för ickekristna religioner för att jonglera med symboler och gudsbilder? (Anna-Sophia Bonde i KT nr 44).

Personligen har jag inte svårt att tänka mig att frågan om Jesus som ”vägen, sanningen och livet” som den enda vägen till Gudskunskap, den frågan når bortom traditionellt förnuft, i synnerhet det förnuft som är marinerat i det grekiska tänkandet som delar in vekligheten i motsatspar som utesluter varandra.

Det behöver inte betyda att allt flyter, att det kvittar mot vem jag riktar mitt hjärta. Häri är många trons giganter, Emilia Fogelklou och Natanael Beskow, för att bara nämna några svenska representanter djupt ense: själva sanningssökandet är av yttersta vikt. Där finns trons nerv, trons blodomlopp. Sökandet tar oss till Guds hjärta. Men om vikten av sökandet får oss att tro att den egna formulering av det vi finner också är superviktigt och inte är aningar, närmevärden, fragment som inte äger evig och bestående giltighet, då är vi illa ute.

Jag och många andra som vill uppfatta sig som kristna upplever Jesus Kristus som essensen i det egna livet. Men vi är illa ute om vi i aldrig så tjusigt utsvarvade dogmer, i aldrig så genomtänkta lärobyggen, i aldrig så fromma fraser använder Kristus som ett tillhygge eller en konkurrensfördel gentemot icke-kristna religioner.
Agneta Lejdhamre
TD, präst i Västerås