Utredningen Ett skyddat rum - Tystnadsplikt i Svenska kyrkan är ute på remiss. Den betonar att tystnadsplikten för präster i Svenska kyrkan är absolut.
Det innebär att en domstol inte kan kalla en präst som vittne när någon biktat sig eller vänt sig till prästen för enskilt själavårdssamtal, och att domkapitlet kan ingripa mot präster som bryter mot tystnadsplikten i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under bikt eller enskild själavård. Rättegångsbalkens bestämmelser förutsätter dock att kyrkan själv har regler om absolut tystnadsplikt, så det räcker att ändra i kyrkoordningen för att upphäva vittnesförbudet.

Varför präster ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter om enskilda är svårt att förstå. Den särlagstiftning och de regler som finns i kyrko­ordningen inom området är otidsenliga och innebär att kyrkan ställer sig på förövarnas sida i stället för på de utsattas, till och med när man skulle kunna förhindra nya övergrepp.
Ur samhällets synvinkel finns det knappast någon fördel med en sådan ordning. Ur prästernas perspektiv kan det vara bekvämt att ha något att gömma sig bakom när man får kritik för att ha underlåtit att ingripa mot missförhållanden som man har känt till, men det är knappast ett motiv som kyrkan behöver ställa sig bakom.

Det är en missuppfattning att tystnadsplikten är till gagn för någon, vare sig förövare eller offer. Den kristna synen på nåd, förlåtelse och barmhärtighet innebär inte att man ska underlåta att ingripa när människor riskerar att fara illa. Den absoluta tystnadsplikten för präster borde därför snarast avskaffas, innan fler människor hinner komma till skada.
Om det vore bra att förbjuda människor att berätta om vad de har sett och hört så borde ingen tillåtas att föra något vidare som de har fått veta i förtroende av någon annan. Men alla andra medborgare är skyldiga att vittna om de kallas till en rättegång, och de som arbetar med barn och ungdomar har till och med anmälningsplikt om de upptäcker missförhållanden, så varför ska det vara annorlunda för präster? Antingen måste det vara något alldeles speciellt med präster eller också är det något alldeles speciellt med bikt och enskild själavård. Låt oss pröva om det stämmer.

I Svenska kyrkan är prästvigningen inget sakrament och prästens kall är enligt Luther inte annorlunda än vilket annat kall/yrke som helst. Vi kallas alla av Gud att tjäna våra medmänniskor och vårda Guds skapelse. Vissa gör det genom att vara lärare, bönder, expediter eller ingenjörer, och andra genom att vara präster. Att vissa ska vara präster är en ordningsfråga, några måste avsättas till att ha tid att förkunna och döpa och lära mer om och ur Bibeln. Beträffande bikten råder det ingen tvekan om att den inte är något sakrament enligt Svenska kyrkans ordning.
 Det står om bikten i Kyrkoordningen kapitel 21, men till skillnad från dopet och nattvarden beskrivs inte bikten som ett sakrament i inledningstexten. Därför kan alla kristna ta emot bikt, och det sägs om Luther att han lär ha väckt människor mitt i natten - tydligen första bästa, inte bara präster - och bett att få bekänna och få bli avlöst.

Så det stämmer inte alls att det är något speciellt märkvärdigt med präster, bikt eller enskild själavård. Även om det periodvis under historien har betraktats som ett mycket svårt brott att bryta mot sin tystnadsplikt så talar det mesta för att det nu är dags att byta fokus och fråga sig vilka konsekvenser de nuvarande bestämmelserna får. Jag tror inte tystnadsplikten är till gagn för någon, vare sig förövare eller offer, och en avdramatisering av själavård, bikt och avlösning vore eftersträvansvärd, liksom större öppenhet inom andra områden. I vissa kyrkor finns det möjlighet att lämna in böneämnen som sedan lyfts fram i förbönen vid söndagens gudstjänst. Där jag ibland firar gudstjänst gör man en poäng av att det som skrivs på lapparna är hemligt och att de förstörs utan att någon läser dem. Vad är det för trams? Sätt upp dem på anslagstavlan istället så att alla kan vara med och dela varandras bördor!

Det är självklart att man förhindrar fler övergrepp genom att avslöja dem som begår sådana än genom att skydda dem. Det tycks finnas en naiv förhoppning om att alla som kommer till en präst kan omvändas och förmås att sluta med vad de håller på med, men det finns inget som tyder på att detta stämmer. Det här handlar inte om en trosfråga i vår kyrka utan om vilken ordning som är lämplig. Att som kyrka riskera att anklagas för att ha möjliggjort fortsatta övergrepp och andra grova brott är synnerligen olämpligt.

Mats Rimborg
 POSK - Partipolitiskt
obundna i Svenska kyrkan
vice ordförande i stiftsstyrelsens församlingsutskott i Göteborgs stift