Det är klokt och borde kunna bli en utgångspunkt för ett möte mellan olika tankeriktningar inom Svenska kyrkan. Det är en aspekt av det som Elisabeth Arborelius blottlägger i sin avhandling  Finns det en klyfta mellan kyrkan och folket?
   Hon lyfter fram motsättningen mellan dem inom Svenska kyrkan som lägger tonvikten vid evangeliet som en tung sanning som ska övertyga människorna och förmedlas främst av prästerna och dem som ser tron som en process där enskilda människor, ensamma och i gemenskap, söker sig mot en andlig verklighet och stöds och inspireras i detta genom kyrkan och dess tjänare. Hon kallar det för ett sändar- respektive mottagarorienterat synsätt och i detta lägger hon också ett mer konkret perspektiv; nämligen att en kyrka bör ta ställning till om dess präster själva ska bestämma utformningen av gudstjänster och förrättningar eller om de bör ta avgörande hänsyn till medlemmarnas konkreta önskemål.

Vi lever i dag i brytningstiden mellan modernismens tankesätt om påverkan ovanifrån och den postmoderna världen med dess nya förutsättningar för kommunikation. Frikyrkligheten byggde sin maktställning för över hundra år sedan genom sändarorienterade ledare. Det var under samma epok som produkterna i industrin tillverkades på löpande band i strikt hierarkiskt ordnade företag.
I dag ser det annorlunda ut. Ledarskapet handlar om att lyssna och skapa rörelse, låta många påverka. Ledarskapet ska inspirera men inte styra människor. Företagen uppmuntrar kunderna att själva berätta om produkterna. Framtiden även för politiska och ideella organisationer ligger i kraften att engagera många människor att berätta om sin övertygelse och sitt uppdrag, inte att ledare talar om för sina medlemmar vad som är rätt och fel.

Svenska kyrkan har problem i omställningen till den nya postmoderna världen. Den har uppenbara problem att attrahera den nya generationen precis som de politiska partierna eller de traditionella intresseorganisationerna. Långsamt börjar ändå många tänka om och arbeta i takt med en ny generations anda. De politiska partierna fick sitt dramatiska uppvaknande i Sverige genom bloggvärldens kampanj mot FRA-lagen häromåret.
   Svenska kyrkan kan lära sig att leva med den nya tidens kommunikationsstrukturer. Det handlar om en omställning mot ökad öppenhet för människors breda andliga behov. Ulrika Naezer vill göra det enkelt för sig genom att anklaga vissa förnyare för att vara kommersiella och därmed sälja ut kyrkans själ för några dollar på världens marknad. Men det handlar inte om det. Svenska kyrkan står inför valet att bli en folkkyrka i tiden eller krympa till ett litet trossamfund. Vill vi förbli en folkkyrka måste vi bejaka dialog och relation som grundbegrepp även teologiskt i mötet med människor. Särskilt gäller det ett trossamfund som bygger på att varje individ har rätt att söka efter sin mening med livet.

Det finns redan inom Svenska kyrkan exempel på församlingar som tydligt arbetat enligt principen att vara extremt öppna i sitt tilltal. Resultatet blir inte en trosgemenskap av förvirrade individer med allehanda bisarra föreställningar. Allhelgonagemenskapen på Söder i Stockholm är ett bra exempel på en öppenhet som både leder fram till en gudstjänstgemenskap med ett tydligt kristocentriskt innehåll och som dessutom fyller kyrkorummet till bristningsgränsen vid de regelbundna mässorna.

Vi måste tro på människors förmåga att hitta en egen väg. Jag har fått för mig att det också är en väg i Luthers anda. Vi måste också tro på prästers och andra ledares förmåga att inspirera och coacha, inte styra och propagera för en enda färdigpaketerad sanning. Jag förstår många prästers och andra kristnas oro över att förlora kontrollen och att kyrkan förlorar sin sälta i världen om den slutar vara tydlig, som det brukar heta. Men tydligheten går inte att kommendera fram hos människor lika lite som vad som är att leva ett sant liv. Lita på människorna och finns till hands när det behövs. Det är att vara mottagarorienterad.


Tomas Lindbom
utbildare i kommunikation