Bejaka den flummiga mänskliga naturen

När jag påbörjade mina teologistudier, efter att ha studerat dans vid en högskola i Australien, förväntade jag mig att andlighet och rörelse skulle förenas naturligt. Jag kom från en värld där dans var ett universellt språk – ett sätt att uttrycka känslor, erfarenheter och kreativitet.

Dansutbildningen, som fokuserade på klassiska tekniker som balett, jazz och modern dans, hölls på en högskola med kristen grund. Det som gjorde utbildningen unik var hur den på ett konkret sätt gestaltade samspelet mellan kropp, själ och ande genom en kombination av ämnen. Vi studerade teologi och kroppsvetenskap samtidigt som vi tränade dans och firade gudstjänst. På schemat fanns ämnen som Theology of Creativity, Body Science, Systematic Thinking och Dance Ministry, vilket skapade en fördjupning både intellektuellt och andligt.

Min övertygelse om att kyrkan – det andliga hem jag växte upp i – skulle omfamna människans olika uttryck kändes självklar. Men till min förvåning möttes jag av skepsis. Rörelse och konst sågs ofta som "flummigt" och irrelevant. Det var först senare, under en utbildning på en högskola i Stockholm, som jag insåg en djupare problematik: en rädsla för det som inte ryms inom rationella ramar.

Under studierna läste vi Rollo Mays Modet att skapa, där han beskriver mod som nödvändigt för att möta det okända och ge uttryck åt nya idéer. Hans tankar fick mig att reflektera över hur skapande kräver öppenhet för det oväntade – något som även kyrkan borde värdera.

Så, vad menar jag med ordet "flummigt"? När jag säger att människan är flummig till sin natur, menar jag inte något förvirrat eller negativt. Jag väljer medvetet en positiv tolkning för att lyfta fram människans kreativitet och komplexitet. Vi fjärmar oss ofta från det vi kallar flummigt, eftersom vi förknippar det med något oseriöst. Men det är just i denna flummighet – vår förmåga att tänka nytt och relatera på oväntade sätt – som vi finner de mest mänskliga och heliga aspekterna av vår natur.

Hjärnan är inte bara centrum för logiskt tänkande utan också för kreativitet, känslor och intuition. Den hjälper oss att utforska nya idéer och skapa mening genom konst. Denna mänskliga komplexitet är inte en svaghet, utan en styrka. Det är genom kreativiteten vi bygger relationer och upptäcker nya perspektiv. Är det inte just detta mod att skapa och tänka nytt som för oss närmare Gud?

Filosofi och neurovetenskap visar att kropp, sinne och medvetande är integrerade. I teologin lär vi oss om inkarnationen – att Gud blev människa i Jesus Kristus. Att förneka någon del av vår helhet är att förneka Guds skapelse. Trots detta möts uttryck som dans och konst fortfarande med skepsis i kyrkan. Men dessa är inte bara mänskliga – de är heliga. De är sätt att utforska livet, upptäcka mening och kommunicera med Gud. Om vi förminskar dem, förminskar vi också vårt andliga djup.

När jag idag fördjupar mig i mystik och kontemplation – naturmeditation, tyst bön och reflektion – ser jag en hunger efter helhet. Många längtar efter en andlighet som inkluderar kroppens och kreativitetens språk. Kyrkan har en möjlighet att bli en plats där hela människan får rum.

Låt oss därför omfamna vår flummighet! Det är i det komplexa, kreativa och oväntade som vi finner de djupaste upptäckterna. Genom att våga vara hela – att inkludera kropp, själ och ande – kan vi skapa skönhet, glädje och mening. Och kanske är det just detta mod som för oss närmare Gud.

Katarina In de Betou, präst