Biskoparna var inte naiva

Jag deltog som expert i utredningsarbetet och var även utskottssekreterare i två av kyrkomötets utskott inför relationsändringen med staten år 2000. Med viss förvåning läser jag tvärsäkra påståenden att domkapitlet som arbetsgivare för präster skulle vara en ideal situation och en skribent påstår till och med att ”Blåögda biskopar avskaffade sig själva”. 

Jag bejakar ett förslag att utreda om tillsynen bör förändras. Inte minst kan det finnas skäl eftersom den felaktiga bilden florerar att präster före 2000 skulle ha varit anställda av domkapitlet.

Sanningen är att församlingarna alltid varit arbetsgivare men att arbetsgivarfunktioner låg på bland andra domkapitlen. Det är också uppenbart att kunskapen om bakgrunden till varför just domkapitlet inte borde ha arbetsgivaruppgifter är förlorad.

Motiven mot stiftsanställning var främst att stiftets tillsyn skulle kunna äventyras, att lokalanställning var en grundläggande kyrkosynsfråga där prästerlig ämbetsförvaltning i kombination med folkligt förankrat självstyre är djupt förankrad, samt ambitionen att skapa en tydligare organisation med renodlat ansvar.

Den sista punkten har fullföljts genom att kyrkomötet 2009 beslutade att kyrkoherden skulle leda all verksamhet i församlingen. Att Svenska kyrkan skulle ha utvecklats mot kongregationalism kan man knappast hävda med seriositet.

Ett avgörande skäl till att domkapitlen inte kan vara arbetsgivare är att om en präst är anställd av domkapitlet kommer frågor som obehörighetsförklaring, prövotid och erinran att kunna prövas ytterst av Arbetsdomstolen.

Efter att jag de senaste åren arbetat med arbetsrätten är jag ännu mer övertygad om att kyrkomötet gjorde rätt bedömning. Möjligheten att förflytta en präst från en församling till en annan är mycket begränsad i förhållande till vad som gällde då präster hade statliga anställningar med fullmaktstjänst. En möjlighet som för övrigt knappast användes.

Om jag i dag skulle komplettera utredningstexterna från 90-talet skulle jag även konstatera att instituten prövotid och erinran med stor sannolikhet i ett arbetsgivar-, arbetstagarförhållande skulle betecknas som en sådan disciplinpåföljd som kräver stöd i kollektivavtal.

Det vore absurt att överlåta till en arbetsgivarorganisation och de fackliga organisationerna att inbördes reglera grundläggande instrument i en episkopal kyrka.

Det finns skäl att mot bakgrund av debatten vända på alla stenar och analysera sakförhållanden. Är det med sanningen överensstämmande att vi har kyrkoråd som löper amok och bryter mot kyrkoordningen?

Som i alla organisationer finns det ledare som inte alltid fungerar på ett godtagbart sätt.  Kontraktsprostarnas relation till biskopen kan stärkas och stiftet kan genom både tillsyn och främjande exempelvis utarbeta handlingsplaner för kyrkoherdar där det gnager mellan kyrkoherden och kyrkorådet som arbetsgivare. Jag brukar frimodigt utropa att den behörighetsgivande kyrkoherdeutbildningen är det bästa som hänt när det gäller ledarskap i Svenska kyrkan.

Vi har kyrkoherdar som är oerhört välrustade men någon enstaka gång kan det bli fel. Kyrkoråden måste, gärna tillsammans med stiftet, korrigera och stödja de kyrkoherdar som hamnar fel då de kanske inte hanterar personalproblem, inte är närvarande för medarbetare eller överskrider sina befogenheter. 

Per Westberg
Malmö