Brunne ger inget svar på kritik mot modern antisemitism

Biskop Eva Brunne styr negativt på person i en diskussion som på intet vis är något personligt mellan henne och mig. Jag å min sida håller mig till fakta och konstaterar att inte heller hon svarar på min konkreta kritik.

Eva Brunne påstår att Svenska kyrkan förmår hålla isär staten Israel och judar. Mina artiklar har tydligt visat att det är det omvända som gäller: Kyrkan förmår inte att hålla isär. I maj i år antogs en definition av antisemitism av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) – en organisation som grundades på initiativ av statsminister Göran Persson och åtnjuter officiellt svenskt stöd. Jag rekommenderar Svenska kyrkans representanter att studera den.

Där finns exempel på hur antisemitism uttrycks i vår tid. Anklagelsen att staten Israels bildande var ett rasistiskt projekt, en anklagelse som ifrågasätter Israels rätt att existera, är ett sådant. Så beskrivs staten Israel i Kairos-dokumentet, ett dokument som Svenska kyrkan aktivt sprider och har en mängd aktiviteter kring.

Ett annat exempel är den antisemitiska konspirationsteorin om judarnas världsherravälde, att judar anklagas för att styra hela världen, ekonomin och medierna. Denna konspirationsteori förs fram i ett annat dokument Svenska kyrkan aktivt spridit: Christmas Alert 2014.

En av författarna till Kairos-dokumentet är den palestinske prästen och ersättningsteologen Mitri Raheb. Hela hans mission går ut på att inte hålla isär Israel och judar. Raheb går så långt att han frånerkänner judarna de historiska och teologiska kopplingarna till Israel och fråntar dem därmed all legitimitet som ett folk med ett land.

Mitri Raheb är en av Svenska kyrkans favoritteologer. 2015 var han inbjuden hedersgäst till en stor teologifestival i Uppsala. Han predikade under festgudstjänsten i Uppsala domkyrka.

Raheb är en teolog som Eva Brunne stödjer. Tittar man på kyrkans resor till Israel, eller på Svenska teologiska institutet i Jerusalems Facebook-sida, ser man att många av de resorna innehåller möten med prästen Raheb i Betlehem. Att prästkandidater även ska matas med hans politiska ersättningsteologi på universitet i Uppsala är att aktivt motverka goda relationer.

Eva Brunne lyfter fram aktiviteter från skilda decennier. Med biskop Krister Stendahl, som brann för den judisk-kristna dialogen, hade ambassaden värdefulla kontakter. Hans insikter, person och akademiska förtjänster skapade respekt i Israel.

Man kan starkt invända mot att Eva Brunne använder biskop Stendahls goda arbete som alibi för kyrkans politiska ställningstaganden och teologi i dag.

Den som söker aktiviteterna för ”Samarbetsrådet för Judar & Kristna” i Stockholm, som Brunne hänvisar till, finner att programmet inte uppdaterats sedan våren 2015.

Det är bra att studenterna nu läser det tretton sidor korta, och fram till för två år sedan helt bortglömda, samtalsdokumentet Guds vägar. Men som rustning mot ersättningsteologi är det knappast till fyllest.

Angående studiet av hebreiska kan man läsa på stiftets hemsida att de prästkandidater som väljer språket måste komplettera sina studier. Följden blir att färre väljer hebreiska.

Att Eva Brunne inte inser allvaret i att förslaget till ny kyrkohandbok kritiseras av en tongivande remissinstans för utrensningar av så kallad hebraismer, en metod vilken enligt remisssvaret tillämpades av den kristna kyrkan i Nazityskland, är så häpnadsväckande att det inte förtjänar ytterligare kommentarer.

Ett tredje exempel på hur modern antisemitism kan se ut, är att Israel mäts med helt andra måttstockar än andra länder. Mot inget annat land riktar Svenska kyrkan så många kampanjer. Det skrivs brev till partier, författas policydokument och artiklar, biskopar deltar i upprop för Ship to Gaza och bojkotter initieras.

Något som är anmärkningsvärt är att ingen kommenterat tidigare ärkebiskop Anders Wejryds officiella möte med Hamasledaren Ishmael Haniya 2014. Terrororganisationen arbetar målmedvetet för att utplåna Israel och hetsar systematiskt mot judar.

”Vi” fortsätter att ”bygga vår kritik mot staten Israel”, skriver Eva Brunne. Vilka är ”vi”? Som ambassadör får jag många positiva reaktioner från olika håll i Svenska kyrkan. Dessa föranleder mig att ställa min fråga igen: Vem företräder Svenska kyrkan egentligen i sina utspel mot Israel? Och handlar den i ’god tro’…?

Med det här inlägget avslutar jag den debatt jag startade i Kyrkans tidning. De svar jag fått från Svenska kyrkan har varit en besvikelse.

Isaac Bachman

Israels ambassadör i Sverige