Bryt en tradition men förbjud den inte

Ska en brud få gå in bredvid sin pappa? Inte enligt Sara Waldenfors (S) och Jesper Eneroth (S) som efter kyrkomötet 2024 vill se riktlinjer som får bort seden. I jämställdhetens och den moderna människans namn.

Men det finns gott om mossiga bruk som kan ifrågasättas enligt samma logik: Den oskuldsfullt vita klänningen, brud­kronan som förr var förbehållen oskulder eller ­riset som tidigare kastades på brud­paret för att symbolisera fertilitet och äkten­skapets mål: att alstra många barn. Den sistnämnda traditionen blir rentav osmaklig i dagens värld där en person som antar att ett par vill eller ens kan få barn anses exempellöst klumpig. Det är, med andra ord, väldigt svårt att dra gränsen för vilka bruk som passar sig och inte i den moderna Svenska kyrkan.

Människor finner mening i stunder på bröllopsdagen som egentligen är meningslösa. De vill skapa en vacker stund enligt rådande konventioner, inte uppfinna hjulet på nytt och eliminera all symbolik med ett tvivelaktigt historiskt ursprung. De förstår att det går att stöpa om betydelsen av traditioner som en gång varit förtryckande.  

Kyrkomötet bör vara försiktigt med generella fördömanden. Att avgöra när det uppstår olösliga dilemman mellan brudparens önskemål och kyrkans liturgi måste därför också fortsättningsvis vara upp till den enskilda vigselprästen, som under vigselsamtalet har full rätt att förespråka en viss preferens och hållning, som den att det finns värdigare alternativ till brudöverlämning. Men nog inte komma med absoluta förbud.

En pappa hand i hand med sin dotter anser förmodligen att han är med om en ärofylld stund, inte att han håller nycklarna till hennes mödom. Skulle det senare, mot förmodan, visa sig vara sant är där fråga om hedersförtryck. Och vigselförrättaren har då en skyldighet att reagera. 

I andra fall vinner jämställdheten lite på att kyrkan exkluderar pappor från altargången mot den fria brudens vilja och val.

Fanny Willman, ledarskribent