De etiska villkor som gäller om ett krig ska kallas rättfärdigt

Det fasansfulla och brutala kriget i Ukraina har utmanat oss som land och kyrka. Hur ska vi reagera? 

Vårt land har visat stor solidaritet med det anfallna Ukraina. Av humanitära och demokratiska skäl bidrar staten och civilsamhället med stora resurser till ett land i nöd. Det är viktigt att stödja försvaret av humanismen som värdegrund och demokratin som politisk ordning, när de nu hotas i Ukraina. Hur ska vi inom kyrkorna ställa oss till kriget?

Har kyrkan några riktlinjer som vi kan lära av?  Ola Sigurdson tar i KT nr 20 upp läran om det rättfärdiga kriget som riktlinje för tolkning. Sigurdsons analys och slutsats att läran kan vägleda när man tar ställning, instämmer jag helt i. Vietnamkriget under slutet av 60-talet fick mig att se lärans relevans för första gången och sen dess har jag tillämpat den i alla krig vår tid har plågats av.                                                                                         

Ett rättfärdigt krig ska uppfylla dessa etiska villkor:     

1. Rätt orsak. Våld är ett ont, och olaga tvång förkastligt, då det kränker andras suveränitet och rätt. Därför är anfallskrig orätt. Försvar är rätt. Våld får dock brukas endast under följande villkor:

2. Sista utväg. Våld är som ont en nödlösning, först ska alla andra vägar noga prövas. Här har pacifismen ett viktigt uppdrag att ständigt visa på alternativa lösningar. Våld är ett misslyckande.

3.  Sträng restriktivitet. Då våld är ett ont, så måste det användas med största möjliga restriktivitet. Inte mer våld än nöden kräver. Våld är under vissa omständigheter alltid orätt och brottsligt: när det gäller civila personer, humanitära institutioner, kulturbyggnader, etc. Proportionalitetsprincipen är en del av restriktiviteten. Den innebär att det måste finnas ett balanserat samband mellan ett vålds/vapen bruk och dess följder. Det finns inte vid kärnvapenbruk, därför är det orätt och förkastligt. Kärnvapenpacifism gäller.                                                                                                                                      

4. Rätt slut. Våldsbruket är bara legitimt om det innebär att det hindrar ett större ont än det själv åstadkommer. Ska man ta till våld, ska man besegra motståndarens våld, annars är det meningslöst.

5. Rätt styre. Det betyder en legitim ledning. En imperialistisk regim och en diktatur är inte ett legitimt styre. De utövar olaga tvång.  De respekterar inte andras integritet och rätt. Ett FN-styre vore legitimt och legalt. 

Som synes har jag tolkat lite efter min syn på saken, exempelvis om kärnvapenbruk. Läran är alltså öppen för olika tolkningar och kräver precisionskriterier. Alla har ett utgångsperspektiv. Den kristna humanismen är mitt.

Läran har inspirerat till internationella lagar om krigsbrott och till den internationella brottmålsdomstolen, ICC som etablerats för att döma i krigsbrott. Etiken har blivit juridik. En internationell rättsordning finns, fast den nonchaleras av några stormakter. Lärans villkor har sällan uppfyllts i praktiken. Men är det inte efterlevnaden som bör kritiseras och inte själva läran?

Den har verkat och verkar civiliserande i en värld som är både mycket god för vissa och mycket ond för andra. Här tillämpas inte läran på de krigförande parterna i Ukraina. Den uppgiften utmanas läsaren att göra.   

Det bör dock sägas att det inte handlar om Rysslands krig mot Ukraina utan Putins imperialistkrig. Det kommer ett liv efter Putin. Ryssland och rysk-ortodoxa kyrkan får inte förbli isolerade i sin bubbla.

 ”Öst är öst och Väst är väst och aldrig mötas de två…” Den hållningen måste övervinnas. Ryssland och Europa är två stora men olika civilisationer. Men nog är det en fruktansvärd tragedi att vi lever i dödlig konflikt och inte i befruktande utbyte.

Har inte vi i väst ett ansvar för att de två ska mötas och berika varandra i stället för att bekriga varandra?

Johan Unger
senior domprost