Den enskilde ska kunna välja ett värdigt slut på livet

Björn Natthiko Lindeblad har tagit sitt liv 60 år gammal. Han har gjort sig känd i media som en mycket seriös person, som i många år levde som buddhistmunk i norra Thailand. När han återvände till Sverige fick han den obotliga sjukdomen ALS. Den förtvinar muskler, så att kroppen blir mer och mer förlamad. Man får allt svårare att tala, svälja, gå och andas, tills kroppen ger upp. Hos Natthiko hade sjukdomen gått mycket långt och han hade att se fram mot ett fruktansvärt dödsslut. Då valde han att avsluta sina lidanden och sin obotliga sjukdom med en dos läkemedel, som fick honom att somna in och aldrig mer vakna.

Natthikos död väcker starka reaktioner. De flesta lider med honom och förstår hans val. Hans död väcker också frågan om en värdig död. Vad är villkoren för en värdig död? Natthiko ville själv definiera vad en värdig död skulle bli för honom. Att begå självmord är inte ett brott, men att hjälpa någon att dö, assisterad dödshjälp, kan i vissa fall vara det. En majoritet av oss skulle nog vilja ha assisterad dödshjälp, om vi hamnade i sådan förskräcklig situation.

Som präst besökte och begravde jag en ALS-sjuk sjuksköterska. Hon kände förstås väl till sjukdomens förlopp. Det var fasansfullt att se hur hennes kropp förlamades av den fortskridande sjukdomen. Till slut kunde vi inte tala med varandra. Ingen hjälp fanns. En sådan omänsklig situation ska inte behöva finnas i Sverige.

Men lagen förbjuder i vissa fall assisterad dödshjälp i Sverige. Kyrkan är också emot den. Men staten och kyrkan borde tänka mer mänskligt. Erfarenheterna från nazisternas brutala eutanasi-projekt väckte med rätta fasa. Deras hemska övergrepp mot skyddslösa människor saknar motstycke. Dödshjälp blev tabu. Men nu har debatt och praxis i andra länder visat att dödshjälp kan vara något helt annat än rashygienisk eutanasi. En statlig utredning behöver tillsättas och utreda detta känsliga ämne.

I Oregon, USA, har man tänkt nytt sen många år. Kriterierna för assisterad dödshjälp är där: Patienten ska opåverkad önska dödshjälp muntligen och skriftligen. Den obotliga sjukdomen ska vara i sitt slutskede med en bedömd återstående livslängd på högst sex månader. Två oberoende läkare ska diagnosticera den. Läkare ska ordinera en dos, som patienten själv tar.

Stat och kyrka har följt det femte budet: Du ska inte döda. Men vad betyder att döda? Är det samma sak att döda någon med berått mod, som att assistera en döende som valt att avsluta sitt lidande?

Nej, det kan jag inte se. I det senare fallet så förkortar man dödsprocessen enligt patientens önskan och av barmhärtighet. I det första fallet dödar man med våld genom att avsluta en önskad livsprocess. Det är två helt olika handlingar. De ska därför bedömas på två helt skilda sätt. Det bör stat och kyrka göra genom att ompröva sina etablerade inställningar.

Ett annat argument för den nuvarande lagen är att assisterad dödshjälp skulle innebära ett sluttande plan där alltmer tillåts. Men det måste inte bli så. Lagen bör kräva att de villkor som Oregon fordrar – eller liknande – uppfylls och att lagkraven får en rigorös tillsyn.

Humaniseringsprocessen sprider sig mer och mer. För några generationer sedan var det ett brott att begå självmord. Men staten och kyrkan ser nu dem som tagit sina liv med humana ögon. På ett liknande sätt borde staten och kyrkan nu respektera dem som har obotliga sjukdomar och som själva beslutar att de önskar assisterad dödshjälp. Det är att visa aktning för deras människovärde med deras integritet och självbestämmande. Då ses de med humana ögon.

Men kan då inte alla få dödshjälp utan villkor? Nej, statens första uppdrag och plikt är att skydda människors liv. Men människor som snart ska dö, deras liv kan inte staten skydda, däremot deras värdighet. Den kan sörja för att den döende får en smärtfri och värdig död genom pallliativ vård eller assisterad dödshjälp. Den enskilde ska kunna välja ett värdigt livsslut. Det är en kristen humanisms vädjan.

Johan Unger 
Seniordomprost