Dödshjälp är inte en värdig väg

REPLIK

Inlägget  ”En sista tjänst i livets ­slutskede” nr 41 /2022 har berört undertecknad. Hela inlägget visar på gammal okunnighet i de möjligheter till en god palliativ vård (vård i livets slutskede) som finns i dag.

Det är tråkigt att ni skribenter inte fått denna upplevelse utan lever i svunna tider på flera sätt. Ni blandar också in hur kyrkan har behandlat personer som tagit sitt eget liv och hur de blev begravda. Vi har som väl är bättre insikter i dag.

Upplever att skribenterna har gamla erfarenheter och bär på rädslor över vad vård i livets slut innebär i dag. Dessutom går de till försvar för en handling som utförts av en läkare som ledde till att läkarlegitimationen blev indragen. Handlingen hade inget stöd i vare sig etik eller lagstiftning. Läkarens etik bygger på bota, lindra och trösta, inte döda!

Alla vet att allt (sjukdomar) inte går att bota men lindring och tröst förblir då utmaning, ibland stor utmaning för samtlig vårdpersonal inklusive läkare inom hälso-och sjukvården. En människosyn som utgår från att människan är en odelbar enhet av kropp, själ och ande ger möjlighet till och behöver ett vårdteam som med sina olika kompetenser verkligen kan ge lindring och tröst vid vård i livets slutskede.

Det handlar således inte enbart om medicinering utan också om att skapa upplevelse av välbefinnande om än för en kort stund. Det handlar om att skapa trygghet, ge hopp samt också stöd till närstående. Önskar att skribenterna tar mer del av den kunskap och ganska omfattande medicinsk och vårdvetenskaplig forskning som i dag finns när det gäller palliativ vård (lindrande vård). Om ni inte möter en palliativ vård med kvalitet så agera och ta ansvar för att den kan förbättras. Dödshjälp är inte en värdig väg.

Inga-Lill Nilsson
leg sjuksköterska, fil mag
Före detta högskoleadjunkt, Högskolan  i Borås, förtroendevald i kyrkoråd och kyrkofullmäktige,  Kinnarumma ­pastorat