Det finns ett medel mot den inre sekulariseringen

Är vi skapade? Eller skapar vi? I trosbekännelsen svarar vi ”Ja” på den första frågan. Men vi skapar också själva då Gud gjorde oss till sin avbild.

För kyrkan i det sekulära samhället finns ändå en spänning knuten till dessa frågor. Liksom för oss enskilda i vardagen. Frågorna ligger som en underström i flera bidrag i en ny viktig bok, Inomkyrklig sekularisering (Umeå universitet och Luleå stift). Titeln syftar på att kyrkan kanske alltför mycket präglas av sekulära idéer. I kontrast med teologi och bekännelse. Men vad är då sekularisering?

Den tolkas ofta som en avförtrollning av tillvaron. Filosofen Charles Taylor beskriver starkt komprimerat sekulariseringens halva millenium så här: Världen var ett kosmos där natur, samhälle och människor var sammanvävda men har förvandlats till ett uppdelat mekaniskt universum. Som kan förstås utifrån och där vi människor är självständiga individer. Till denna förvandling bidrog 1500-talets reformationer.

Ett tidigt inslag som ännu lever är deismen. Gud ses som igångsättare och som garant för naturlagarna men utan att hen gör särskilda ingrepp i sin skapelse. Tron grundas mer i naturen och mindre i uppenbarelser. Kristus som inkarnerad Gud ersätts av Jesus som lärare, frälsningsteologi av morallära.

I grunden är avförtrollningen positiv: Människan gjordes myndig. Men tvingades därigenom till egna val på ett annat sätt än vad som gällde under kosmostiden.

Taylor lyfter just fram de ändrade villkoren för att tro. Vår sekulära tillvaro präglas av val mellan olika konkurrerande berättelser och moralsyner. Detta leder gärna till att liv och tankar ses som skapade av de egna valen. Myndiga val, låt vara av syndiga människor. Men ändå egna val med oklar roll för en gud.

Utmaningen i den sekulära tidsåldern gäller inte bara hur dogm och troslära ska tolkas. Utan hur de kyrkliga praktikerna ska utformas. 

Sekulariseringen innebär också att tiden tenderar att bara bli linjär, vanlig klocktid, utan inslag av ”förhöjd” tid (som i kyrkoårets högtider). Och verkligheten ses ofta som bara naturlig och immanent (inomvärldslig), utan något ”bortom”, något transcendent. Tid och rum plattas till.

Men en kyrka som bara lever i en linjär tid och i en immanent verklighet är ingen kyrka. Så är förstås läget inte nu men talet om inre sekularisering signalerar risken.

Motmedlet är mer av gudstjänst, bön, meditation och möten med existentiella samtal som öppnar mot det transcendenta. Där människors längtan möts med bilder av hopp, hämtade ur bibliska berättelser och andra bibeltexter.

Utmaningen i den sekulära tidsåldern gäller inte bara hur dogm och troslära ska tolkas. Utan alltså lika mycket hur de kyrkliga praktikerna ska utformas. Teologen Sarah Coakley lyfter i en stor essä om treenigheten fram bönens och det karismatiskas roll. Genom detta ger hon särskild vikt åt Anden i treenigheten.

Carl-Axel Aurelius tar i sitt bidrag i sekulariseringsboken fram värdet av att utveckla en praktisk-liturgisk teologi. Samma riktning har kraven på en ändrad prästutbildning i de historiskt-praktiska delarna (Martin Berntsson och fem andra ämnesföreträdare i KT 19/2019). Centrala frågor att lösa för att bevara och utveckla församlingarnas förståelse av sig själv som kyrka.

Tidigare i år tog jag upp skapelse- och frälsningsteologier och deras kopplingar till Fadern och Sonen i treenigheten liksom relationen mellan nåd och nöd (KT nummer 16/17/-19). Men vi saknar kanske en tredje teologi, en samtidig helgelseteologi (dock inte nådens ordning), knuten till Anden. Att lyfta fram tredje personen i treenigheten är förstås inget originellt; K-G Hammar gjorde det för flera år sedan.

En helgelseteologi skulle handla om den andliga träning som Karin Johannesson beskriver i sin Thérèse och Martin. Som färgning av ett dominerande lutherskt ideal där Gud ger alla gåvor och där vi inte själva kan göra något. Visserligen sant i ett frälsningsperspektiv. Men som kyrka och som myndiga och bedjande människor har vi ändå eget ansvar för vår andliga växt.

Treenigheten förtjänar alltså en större plats i vår kyrkas teologiska reflektion. Som källa för att formulera tro och liv och för synen på relationen mellan skapare och skapat.

Läran om treenigheten var ingen kontroversiell fråga i reformationen utan lyftes bara in i bekännelseskrifterna. Och blev väl därför inte viktig för senare luthersk teologi. Luther själv talade om treenigheten bland annat som Guds inre och Guds yttre, de tre personernas interna relationer och deras handlande i skapelsen. En utgångspunkt när vi ska förstå oss själva som skapade och skapare i det sekulära.

Ett fortsatt ointresse för treenigheten hotar att skapa obalans genom en för stark betoning, antingen av Fadern i skapelseteologin eller av Sonen i frälsningsteologin. Att lyfta in en teologi om Anden kunde vara ett motmedel. För att undvika skapelseteologins tendens till lagiskhet och frälsningsteologins dragning åt subjektivism. Och för att få balans mellan nåd och nöd. Och mellan oss som skapade och skapare.

Kyrkan är inte bara Guds folk och Kristi kropp. Utan också Andens tempel. Och Guds hus där hopp ger frimodighet och stolthet (Heb 3:6).

Anders Kristoffersson
teol kand, kyrkvärd och förtroendevald i Ålidhems församling, Umeå