Döden ger livet färg

Döden är förutsättningen för livet. Det som lever nu behöver dö undan för att nytt liv ska komma till. Lätt att inse som allmän sanning men svårt för att inte säga outhärdligt när det gäller mitt enda dyrbara liv. Döden är inte bara något som inträffar som en slutpunkt på ett liv, vare sig det gäller växter, djur eller den speciella djurart som är vi människor. Döden pågår ständigt. Vi dör varje dag, tusentals celler dör och takten ökar. Men också livet pågår hela tiden och övervinner döden dag efter dag. Vi kan inte tänka oss livet utan döden, men vi har svårt att bli vän med döden. Kanske ska vi inte det? Kanske ska vi betrakta döden som livets stora fiende? Men vi som ska älska våra fiender, gäller det också döden?

Söndagens tema är Döden och Livet. Bara det är värt att dröja vid. Vi talar ju alltid om livet och döden, i den ordningen. Först kommer livet, och sedan döden. Helgens budskap ger oss ett tillfälle att reflektera över det mest grundläggande i vår existens som människor: Dödens realitet mitt i livet och vårt medvetande om denna dödens närvaro, det som gör oss till människor och skiljer oss från de övriga djuren.
Evangelieberättelsen om änkans son i Nain finns hos Lukas, och den har ingen motsvarighet hos de andra evangelisterna. Däremot finns det liknande berättelser, till exempel om synagogföreståndarens dotter och Lasaros, som båda också återkallas till livet av Jesus. Den gammaltestamentliga textläsningen från Första Kungaboken om profeten Elia återger en liknande händelse där profeten ger liv åt en änkas son. Det är väl ingen djärv gissning att den berättelsen fått stå modell åt evangelieberättelsen. Men vilken är textens funktion?

Varför berättades den från början? Meningen var knappast att vi skulle rikta vår tro mot textens berättelse och hålla den för historiskt tillförlitlig. Tro är inte försanthållande av något i förfluten tid utan tillit och förtröstan för Guds skull i Kristus här och nu, mitt i det liv som är präglat av döden varje dag. Men också det liv som övervinner död dagligen. Och bakom detta ständiga övervinnande ser vi livets Gud som tillvarons skapare och upprätthållare och slutliga mål. Men också

Jesus som gett oss det livsmönster från död till liv som hans död och uppståndelse gör oss delaktiga av.
I dödens närhet blir livets fantastiska gåva tydlig för oss. Sorgen är kärlekens pris. Den som inte har någon att sörja har inte lärt känna kärleken. Så visst borde det finnas alternativ till den trista gråmulna livsstil som många gjort till sin. Man kan faktiskt dö långt innan döden inträffar, och kanske är det frånvaron av dödens närhet som gör detta möjligt? Döden ger livet färg, glans och melodi.

Sorgen kan vara en död i förtid. Egentligen handlar evangeliet mer om änkans sorg än om sonens död. Änkans son i Nain? En ung människas död, vi äger inte livet, vi kontrollerar det inte. Inte ens i vår medicinskt avancerade kultur. Livet är skört, och varje dag tas emot som en ny gåva. Vi kan leva medan vi lever! Änkans förlust, våra liv består av relationer. All egostyrd verksamhet är ett brott mot denna insikt och ett uttryck för döden i våra liv. Den döde återkallad till detta livet, inte i första hand till ett liv bortom graven. Helt klart en biblisk tanke att våra liv är tänkta i livets tjänst i samklang med livets Gud som vill något med detta livet här på jorden: liv och liv i överflöd åt allt som lever!

Allt är sammanflätat! Liv och död, död och liv. Kropp och själ. Himmel och jord. Vi och Gud. Så som i Jesus, så också i våra liv.
Vilken hoppfull bild evangeliet målar för oss! När den unge mannen vaknade upp stod Jesus där vid båren. Och allt var liv och bävan och lovsång!

KG Hammar
ärkebiskop emeritus