Dogmatiska påståenden hör inte hemma i gudstjänsten

Läste i Kyrkans Tidning nummer 9/17 att präster i Västerås stift stack ut vad gällde att förhålla sig fria till mer traditionell kristen tro och hur den har formulerats. Så fantastiskt att få utgöra en del i ett sådant gäng!

Än gladare blev jag åt önskemål om fler trosbekännelser utöver de traditionella. Som framgick av samtalet med några Västeråsstiftspräster, var de nödvändiga på sin tid. Men idag?

”Sticka-ut-mentaliteten” tillsammans med stiftets motto ”fri att förändra” inspirerar mig till att gå loss på bland annat följande i den trosbekännelse jag förväntas stämma in i under en alldeles vanlig högmässa.

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig…” Har inte allsmäktiga fäder ställt till så mycket elände i världen att vi borde slippa en sådan i gudstjänsten?

Säg den gudstjänstdeltagare som inte har problem med att skilja mellan ”allsmäktig” och ”allfixare”. Att behålla begreppet ”allsmäktig” måste väl ändå sägas vara att servera teodicéproblemet som i en liten ask!

Den apostoliske guden är alltså ”allsmäktig”, men dessutom Fader, med versal för säkerhets skull. Och vid tiden för bekännelsernas tillkomst då ansågs fadern ensam ha tillgång till skaparkraften, den nödvändiga livsenergin; livgivande och faderskap uppfattades som synonymer. Faderns spermier ansågs innehålla allt som behövdes för ett nytt mänskoliv med kvinnan som en tillfällig behållare under de första nio månaderna i det nya livets utveckling.

I kortform var detta vad filosofen Aristoteles (384–322 f. Kr) ”rent vetenskapligt” kommit fram till. Detta har sedan funnits med i förståelsen av kvinnans och mannens bidrag till ett nytt liv ända fram till början av 1800-talet. Först då upptäcktes nämligen kvinnans ägg, varvid kvinnans insats fick räknas upp vad gäller betydelse för släktets fortbestånd.

Jag fortsätter med ”avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria…” Här nås klimax vad gäller att förmedla den ovan antydda och forntida föreställningen om kvinnors och mäns vitt skilda bidrag för människans fortplantning; från far till son, från Gud Fader till Faderns Son, från Sven till Svensson, från Karl till Karlsson, övertydliga uttryck för kraften och vidden i föreställningen att livet strömmar från far till son i ett patrilinjärt flödesschema.

I den nicenska trosbekännelsen är, för säkerhets skull, även den heliga Anden manligt könad: Herren och livgivaren.

Skillnaden mellan kvinnans och mannens betydelse för nytt liv ansågs och framställs som helt väsenskild. Vad betyder det för inkarnationen? Inkarnationen, det har jag lärt mig, är underpanten på Guds solidaritet och förtrogenhet med människan alla villkor. Gott så. Men när inkarnationen iscensätts då sker det genom en manlig ängel och en asexuell kvinna.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att undra vart den tog vägen, den jublande, doftande, innerliga, längtansfyllda, känslomättade, gudabenådade, av ömsesidig hängivenhet kännetecknande sexualiteten från Höga Visan?

Visst, det står inget om Gud i Höga Visan. Betyder det så att inkarnationen inte inbegriper solidaritet med de mänskliga villkor som berör människans sexualitet såsom den skildras i Höga Visan?

När Emilia Fogelklou på 1950-talet ser tillbaka på sina teologistudier vid 1900-talets början suckar hon beträffande jungfrufödseln. ”Man dräper hans /Jesu/ samband med människorna genom att flytta in honom i gamla sagoföreställningar om jungfrufödseln.”

Ibland sägs det att ingen behöver stämma in i alla delar av texten i bekännelserna, det handlar om kyrkans bekännelse.

Som om detta gör saken bättre!

Men av ekumeniska skäl är det så fint att hålla fast vid hävdvunna formuleringar. I så fall borde väl inte kvinnor prästvigas och homosexuella par borde inte få vigas i en kyrklig vigsel.

Och om skälet vore att formuleringarna har med trons mysterium att göra och att trons mysterium inte kan formuleras fullödigt i ord, varför då inte hellre tiga? Och försöker någon komma undan med att ”folk tänker ju ändå inte på vad som sägs”, vad betyder det annat än uppmaningen att lämna dina förståndsgåvor hemma vid gudstjänstdeltagande?

Jo, men många älskar ju dessa gamla invanda begrepp, finner omistligt, existentiellt djup i dem. Borde det inte räcka att få älska dessa formler någon gång då och då?

När den i yngre år obrottsligt lojala kyrkomedarbetaren Ester Lutteman summerar sina år med kyrkan kommenterar hon bland annat den år 1942 införda seden med högläsning av apostolicum: ”För hur många människor har icke denna sed ökat främlingskapet i gudstjänsten?” Dogmatiska påståenden hör inte hemma i gudstjänsten, som hon såg saken.

Jag är benägen att hålla med.

Agneta Lejdhamre
TD och Västeråspräst