När Kyrkans Tidning bad om en intervju kring Västerås stifts teologi, utifrån den aktuella undersökningen om prästers tro i Svenska kyrkan, var det ingen självklarhet för oss att tacka ja. Vi tänkte, precis som du, att vi bara riskerar polarisering och ökade teologiska klyftor, vilket är olyckligt för Svenska kyrkan både lokalt och nationellt. Särskilt som undersökningen i sig verkar fokusera det som drar oss isär, snarare än det som förenar oss.

Vår ambition inför intervjun var således samtal och fördjupning före debatt. Samtal på djupet om vår tro och teologi. Samtal som leder in mot kärnan, in mot levande Gud. Ett sådant samtal böljade under nära tre timmar i biskopsgården inför Kyrkans Tidnings reportage, när vi fick möjlighet att fundera kring vårt stifts teologi och särart. Hur ofta bereds vi tid till sådana samtal i vår prästgärning?

I samtalet framkom att vi tre (eller fyra, inräknat vår biskop) har delvis olika förhållningssätt till och tolkningar av uppståndelsen. Dessa förhållningssätt låter sig inte enkelt nedtecknas i en artikel här, men tar form gång på gång i vår förkunnelse i våra församlingar (som säkert för dig och alla våra kollegor runt om i vår kyrka).

Alla präster i vår kyrka har samma löften och bekännelseskrifter att förhålla sig till. Vi delar också samma uppdrag att förkunna ett befriande evangelium för varje tid och sammanhang. Teologi uppstår alltid i varje konkret situation. Uppståndelsen är det stora mysteriet ingen av oss kan förklara, men som gör kyrkans arbete meningsfullt och ger oss en tro att leva och dö på. 

Tänk om vi kunde träffas för att tillsammans prata om våra gudserfarenheter? Om vår relation till Gud, skapelsen och varandra. Om sådant som förenar oss. Då blir det kanske lättare att ta upp också sådant som vi tänker olika kring. Ärligt ställda frågor förtjänar det!

Marit Norén

Johan Linnman

Katarina Frisk